Cirkus Tyskland
Hittade en gammal text-fil igår som beskrev min import-resa av min förra projektbil, och tänkte dela med mig av det äventyret här! Året var 2004 och jag hade hittat en Honda Civic Coupé LSi i vettig condition i södra Tyskland, närmare bestämt Bitburg, som ligger nära Luxemburg. En resa vi trodde skulle bli enkel och snabb, men jävlar i min låda vad vi hade fel! Här börjar äventyret :)
Onsdag kväll, klockan är runt 20 och vi sätter oss i Martins 200sx i Linköping för att bege oss ner till syd-Tyskland, närmare bestämt Bitburg som ligger ett par mil från Luxemburg.
Första anhalt är Göteborg, där vi hämtar upp Sabine, en tjejkompis som är halvtysk och kan tyska flytande. Vi är nere i Göteborg vid 23:10, Sabine slutar jobbet 23:20, perfekt tajming!
Det har börjat regna, och resan ner till Helsingborg blir SKYBLÖT, och man ser knappt vägen framför sig. Väl nere i Helsingborg (runt 01:30) slutar det regna, och vi passar på att tanka
en sista gång i Sverige och äta varsin korv innan vi beger oss till färjan som tar oss till Helsingör. Vi behöver inte vänta på färjan, vi tajmar den riktigt bra med. Väl i Danmark kör vi mot
Puttgarden. Det är väldigt fin väg och ingen trafik, det tar oss inte mer än 1,5 timme genom Danmark (GetAwayDanmark :P), och vi tajmar färjan även där ganska bra (de går en gång i timmen på natten).
Vid 5-tiden är vi i Puttgarden, jag och martin har fått får första sömn, 30 minuter på varsin soffa på båten. Nu är det ut på autobahn (A1) nästan hela vägen genom tyskland, c:a 80 mil. Efter c:a 10 mil börjar problemen. Vi hör något som börjat knacka i motorn, och bestämmer oss för att köra av vid en rastplats. Då börjar oljelampan att blinka oregelbundet. Vi kollar oljan, och stickan visar NOLL olja (vi kollade oljan i Jönköping). Vi frågar en kille på rastplatsen om han har någon olja vi kan köpa, men det har han inte. Han erbjuder sig att åka före oss i lugnt tempo till Lübeck som ligger c:a 5 km bort. Vi tar oss till närmsta mack i Lübeck, klockan är c:a 6 på morgonen, men macken har öppet! Vi köper 2 liter olja, häver i allt, startar upp, men motorn knackar ändå. Vi bestämmer oss för att ta oss ett par hundra meter bort till en VW/Audi-verkstad, och går in i garaget för att fråga om någon kan lyssna på motorn. Ingen vågar lyssna, utan vi måste fråga deras chef om de får lyssna på vår motor. Chefen följer med ut, och vi startar upp motorn. Han ryggar bakåt, och börjar skrika på tyska. Vi stänger av. Sabine tolkar åt oss, och han tror bergis på att ett vevlager har gått i bilen, och att vi absolut inte kan köra något mer innan vi får det lagat.
Martin ringer hem till sin pappa, som ringer vidare till försäkringsbolaget. Vi passar på att gå till McDonalds för att äta lite, och se över våra alternativ. Vi har ju trots allt en tidsplan vi vill hålla,
och där har vi räknat med att nå Bitburg runt lunchtid. Jag föreslår att jag kan ta tåget, men Sabine berättar att hon har släkt i Lübeck, så vi testar att ringa dem först. Kanske kan de låna ut en bil till oss för att fortsätta vår resa. Inget svar... Vi ser en biluthyrare, och går dit för att kolla vad en bil kostar att hyra. Tyvärr kunde vi inte hyra en bil enkel resa och lämna i Bitburg, utan vi måste tillbaka med den med. Dock ingår enbart 15 mil, och vi räknar ut att bilen kommer kosta runt 2500-3000 spänn + bensin att hyra. Vi berättar vår situation, och han ger oss ett betydligt bättre pris! 69 euro, fram och tillbaka inkl. allt förutom bensin för en liten Peugot 106. Vi väntar med att bestämma oss innan vi fått höra utlåtandet från Nissan-verkstaden.
Försäkringsbolaget ringer strax senare tillbaka till oss och hänvisar till SOS International i Danmark, och vi ringer dit. Efter massa diskussion, bestämmer de sig för att skicka en bärgningsbil för att ta oss och bilen till närmsta Nissan-återförsäljare och verkstad. Efter c:a 40 minuter (runt 10-tiden) kommer en bärgare, lyfter upp bilen, och kör oss till Nissan-verkstaden i stan. Bilen lastas av när vi kommer fram, och vi hittar en verkstadskille som får lyssna på motorn tillsammans med bärgningskillen. Båda skakar på huvet, och mumlar tyska som bara Sabine förstår. Enligt dem är motorn totalt havererad, och det är enbart motorbyte som gäller. Vi ringer upp SOS International igen, och de får prata med verkstadskillen så att de får konfirmerat att vi inte kan ta oss därifrån med den bilen. De måste därmed kolla upp försäkringen på bilen för att se hur mkt den täcker, och vi får vänta. Betala halva kostnaden för bärgaren var vi också tvungna att göra, c:a 85 euro. Vi passar på att rycka ut bilstereon, ifall bilen måste lämnas och kanske t.o.m. skrotas i Tyskland. Runt 12 får vi svar att de kommer betala hemresan. Vi vill dock inte hem, utan vidare till Bitburg, och kommer med förslaget att om de betalar hyrbilen som vi kan fixa för 69 euro, så betalar vi resten av resan. De går med på det, och vi ringer efter en taxi, samt lämnar alla papper på bilen hos verkstaden. Bilen kommer senare att hämtas upp av SOS International, som kommer frakta den hem till Sverige.
Vi åker tillbaka till biluthyraren, hyr bilen, och åker tillbaka till Nissan-verkstaden för att lasta in alla lösa saker från 200sx:en till hyrbilen. Runt 13, är vi påväg ut ur Lübeck igen, vi har c:a 5 timmar på oss att ta oss 70 mil till Bitburg (då stänger vägverket där, och vi kan inte fixa exportplåtar + trafikförsäkring för bilen vi ska hämta hem). Efter bara någon timme hamnar vi i första bilkön. Runt 16-tiden har vi hamnat i 6, 7 eller 8:e bilkön, vi har tappat räkningen, och har bara kommit c:a 20-30 mil på 3 timmar. Vi inser att vi inte kommer hinna, och är ännu mer deprimerade nu. Alla har vi jobb dagen efter som vi måste hem till. Jag och Martin inser direkt
att vi inte kommer hinna till jobbet dan efter då vi börjar 7 respektive 8. Vi ringer hem och berättar detta, vilket inte i sig var något problem. Sabine börjar dock runt 17 dagen efter, och vi inser att vi även inte kommer hinna hem tills dess i denna fart... Hennes jobb är väldigt underbemannat nästa dag, så hon _MÅSTE_ jobba. Efter ett par telefonsamtal, och oerhört mkt fjäskande har hon fått dem att inse att hon OMÖJLIGT kommer hinna hem. Dock har vi ett problem till, hyrbilen måste vara tillbaka i Lübeck nästa dag kl 12. Vi inser att detta med är omöjligt, och ringer ner till biluthyraren för att fråga vad vi kommer få betala för extrakostnad för att hyra bilen till kl 18 istället, då de stänger för dagen. Vi har tur, och behöver "bara" betala ytterligare det förmånliga priset av 69 euro för ytterligare ett dygn.
Vi har även haft en del kontakt med killen som säljer den bil som vi ska ner och köpa. Han bara skrattar när vi ringer denna gång, men lovar dyrt och heligt att han absolut inte tänker sälja den till någon annan än oss, då vi ber och lovar att vi KOMMER att köpa den, så fort vi kommer fram! Nu känns allt lite lättare, vi behöver inte stressa längre, vi har inga jobb att behöva pass tid till, och att hinna ner till Bitburg innan kl 18 när vägverket där stänger är omöjligt. Vi ringer till dem och berättar vår situation, och de kan bara beklaga. Dock så öppnar de nästa dag igen kl 8 och stänger 12 (fredag), så vi har hela natten på oss att ta oss dit.
Vid nästa bilkö orkar vi inte mer, vi är hungriga och utmattade, och svänger av autobahn för att leta upp någonstans där vi kan äta. Vi hittar en fin restaurang, och unnar oss en god, fin middag och lite lugn och ro. Vi beger oss ut i köerna igen runt 18-tiden, där vi säkert blir fast i ytterligare en timme. Efter det går det ganska smärtfritt framåt, och vi når avfarten från A1 där vi ska svänga av mot Bitburg. Dock skyltas det rätt underligt i detta land och vi missar förståss avfarten. Efter ett par mil inser vi detta. Vi stannar vid en mack för att tanka, och fråga efter vägen. Tanten bakom disken tycker att det var bra att vi missade avfarten, för den vägen är tydligen ganska svår att hitta så att man kommer till Bitburg. Istället ska vi fortsätta på A1 ett par mil, och sen svänga av, mkt lättare väg! Efter 5 mil hittar vi avfarten hon pratade om, men efter 3-4 mil på denna väg så blir vi irrterade. Hur långt ska vi åka?! Vi stannar vid nästa mack, frågar efter vägen igen, och denna person säger att det är MINST 8 mil kvar tills nästa avfart, där det är skyltat till Bitburg. Den första tanten har alltså guidat oss till en omväg på säkert 15-20 mil. Vi känner ilskan koka, och försöker att inte låta den gå ut över varandra. Efter ytterligare 8 mil i vansinneshastigheter, hittar vi avfarten mot Bitburg, dock visar den att det är ytterligare 4 mil kvar... Nu är vi i alla fall väldigt nära, och när vi ser en skylt som berättar att vi bara har 1 mil kvar ringer vi privatpersonen som ska sälja oss hans bil. Han är väldigt förstående, och skämtar om hur han nästan inte tror på att vi verkligen är framme denna gång.
Klockan är c:a 00:00, och vi är 12 timmar försenade jämfört med den tid vi hade bestämt med honom först. Att han ska upp och jobba tidigt nästa dag, det hör man trots allt inte på honom :) Vi bestämmer en plats vid en mack som är lätt att hitta i Bitburg, vi hittar den direkt. Han kommer dit i en annan bil tillsammans med sin fru (det visar sig dock att han bara är 22 år gammal, Sabine som har pratat med honom på telefon trodde han var mkt äldre). Vi presenterar oss för varandra, och han berättar att bilen står nån mil bort i ett garage där han bor, så vi följer efter honom dit via massa småvägar och små byar. Fram kommer vi i alla fall, och i total bäck-mörker (med bortseende från en enstaka lyckstolpe), försöker jag gå igenom bilen och se i vilket skick den är. Han är väldigt ärlig, och berättar alla brister han vet, och visar dem för oss. Han verkar vara väldigt seriös, och har fixat med avregistrering av bilen från Tyskland (det måste man göra i Tyskland, annars blir det stora problem att regga den i Sverige).
Bilen verkar vara i det skicka jag hade förväntat mig, och efter en provtur så har jag bestämt mig för att ta den (det hade jag väl egentligen redan bestämt mig för långt innan dess, med tanke på alla problem vi fått genomlida ;) ). Han visar upp alla papper han har på bilen, dvs registreringsbevis, papper från avgasprovning och kontrollbesiktningar samt en massa kvitton på allt han har kostat på bilen. Vi skriver ett kvitto som han har förberett, och jag lämnar över de 3200 euro som han ville ha för bilen (c:a 29000:-). Eftersom vi måste fixa exportplåtar och försäkring hos vägverket imorgon (fredag) innan vi kan köra med bilen, så erbjuder han att vi får ställa bilen i hans öppna garage, medan jag får nykeln till bilen så att vi kan komma och hämta den där dagen efter. Vi har inte så mkt val, så det låter som en god idé, och han verkar mycket seriös och trevlig person, med fru och allt :) Så vi åker tillbaka med honom, han parkerar bilen, och ger mig nyckeln. Han berättar även att han har lite mer prylar som han skickar med, bl.a. sport-skivbromsar och sportbälten + M3-speglar. Jag tackar och tar emot :)
Klockan är nu 01:30, och vi bestämmer oss för att leta upp ett hotell där vi kan sova ett par timmar. Jag har sovit c:a 30min (på puttgarden-färjan) + 45 min (i baksätet på den trånga Peugeon) sen onsdags morgon 06:30, mer än 40 timmar sen. Efter mycket misslyckade letande efter hotell i Bitburg som fortfarande är öppna denna natt, frågar vi den enda förbipaserande invånare vi träffar på vart det kan finnas ett öppet hotell. Han hänvisar oss till ett ungdomshotell, en liten bit härifrån. Vi får vägbeskrivning, och hittar hotellet förvånansvärt lätt!
Hotellet är öppet, och de har rum, så vi hyr ett rum med 3 sängar för 60 euro, detta inkluderar även frukost. Vi kastar oss i säng, och somnar innan vi hinner landa på madrassen. Klockan 7 ringer klockan, och det är dags att gå upp. Jag som är ganska morgonpigg när det väl gäller, skakar liv i de två andra. Nån handduk eller så har ingen med oss (vi skulle ju bara vara bort c:a 24h), så nån dusch blir det inte. Lite frukost får vi dock i oss i matsalen, där ett par busslaster skolungdomar har samlats. Vi känner att vi inte riktigt passar in här i den väldigt låga medelåldern :) Klockan 8 checkar vi ut, och beger oss in till centrum för att hitta vägverket.
Efter ett par diskussioner med lokalbefolkningen, hittar vi till slut rätt!
Här går allt smidigt, dock suckar vi djupt flertalet gånger för den otroligt strikta byråkratin som gäller i detta land. Så här gick det till för att få exportskyltar + trafikförsäkring:
För att överhuvudtaget få detta, måste bilen ha avregistrerats av förra ägaren, detta ska man ha papper och stämplar på. Man behöver även registreringsbeviset i orginal för bilen (i Tyskland visar det att det är du som är ägare till bilen). Man behöver även papper på godkänd avgaskontroll, och besiktningkontroll m.m. Pass är också ett måste, vilket jag turligen har med mig. Vi hade även inte kunnat hyra någon bil utan detta.
När vi sitter och väntar på vår tur, fnissar vi lite åt de andra som sitter där inne. Alla har nämligen tagit med sina reg-plåtar in till kontoret i sin matkassar, och korgar. Reg-plåtar i Tyskland är personliga, och följer nämligen inte bilen när denna byter ägare!
När det blir vår tur, tittar de på alla papper, och skriver sen lite andra papper och säger åt oss att vi måste följa med en annan tjej till en annan byggnad för att fixa försäkring. Vi följer med en kvinna, ut på gården och till ett helt annat litet hus. Där fyller hon i lite papper som man skriver under och som sen SJÄLVKLART stämplas med diverse stämplar. Trafikförsäkring INKLUSIVE exportskyltar kostar c:a 105 euro för 2 veckors trafikförsäkring. Jag har förberett registreringen i Sverige, och fått en tid hos bilprovningen c:a 1,5 vecka efter köpet.
När alla papper är ifyllda, underskrivna och stämplade, skickas vi tillbaka till samma byggnad vi var i först. Där fyller de i ännu fler papper, som man även skriver under samt stämplas. Efter det skickas vi till en tredje byggnad, där man fixar export-plåtarna. Vi lämnar fram de papper vi fått till kvinnan som står bakom denna 3:e disk, och hon trycker plåtarna framför ögonen på oss! Sen skickas vi tillbaka till första byggnaden igen, där vi ska betala ytterligare en avgift på c:a 40 euro som jag redan glömt vad den var till för. Sen visas vi fram till ett annat skrivbord, där skyltarna ska godkännas, samt få godkännandemärken påtryckta. Nu måste vi bara hämta bilen,
för de måste titta i motorutrymmet så alla beteckningar stämmer. Så vi beger oss av för att försöka hitta tillbaka dit vi var förra natten, dock ser inget likadant ut på dagen. Men vi hittar faktiskt dit direkt, och nu äntligen ska man ensam få köra sin nya bil man har genomgått en hel del för att få tag på.
Plåtarna måste skruvas fast på bilen, men det finns inga hål för detta på skyltarna så vi slänger in dem innanför vindrutan fram och bak. Ovan vid sänkningen samt de låga kjolarna runt om, gör att man studsar fram på de dåliga vägarna innan man lärt sig att ta det lugnt över hål i vägen.
Tillbaka i Bitburg kör vi bilen till vägverket igen, där en kille kommer ut och jämför sina papper med beteckningarna i motorutrymmet. Allt verkar vara okej, och vi får de sista papprena, underskrivna + stämplade till max förståss! Vi berättar även att vi måste skruva på plåtarna, och hänvisas igen till registreringsplåtslagaren, som mäter ut och borrar ett par hål. Så äntligen har vi lyckats ta oss igenom den tyska byråkratin, och nu väntar hemfärden!
Vi tar oss till närmsta mack för att tanka, samt kolla olja, vatten och alla andra vätskor. Allt ser okej ut, men för säkerhets skull köper jag en flaska motorolja ifall den drar väldigt mycket olja av någon anledning. Strax efter kl 10 är vi påväg mot autobahn (A1) igen, denna gång den NÄRMASTE vägen som manskulle ha åkt om vi inte hade missat avfarten under natten.
Vi har med kom-radios så att vi kan kommunicera mellan bilarna, dock tappar vi bort Sabine direkt vid påfarten till A1 (hon missade avfarten, vilket vi inte såg). Efter ett par mil, inser vi att hon inte är med oss längre, så vi ringer och får reda på att hon tagit en annan liten väg mot Köln, som vi i och för sig kommer åka igenom. Vid Köln stannar Martin och jag för att äta en liten bit, och försöka meddela Sabine vart vi har stannat. Tyvärr har hon näst intill INGET batteri kvar i telefonen efter allt ringades till försäkringsbolag m.m under gårdagen. Vi blir fast vid rastplatsen en timme, innan hon mirakulöst dyker upp på mitt framför näsan på oss! Klockan är nu 13, och vi måste vara i Lübeck kl 18, c:a 60 mil bort. Vi inser att det är gasen i botten som gäller, och vi önskar av glatta livet att det inte är några köer.
Efter c:a 20 mil har vi inte stött på några värstingköer, bara lite trafikstockning där vi tar oss fram ganska långsamt. Då händer det... Jag slänger en glimt mot instrumentbrädan, för att upptäcka att motortemperaturen ligger på rött! Det är bara att slänga sig på varningsblinkersen och stanna ut med väggrenen. Jag får tag på Sabine och Martin som åker i hyrbilen, och berättar att motorn kokat, och att jag måste jag lösa detta själv annars hinner de ALDRIG fram till kl 18 med hyrbilen.
Jag ser att återmatningsslangen från motor till kylaren är totalt sprucken, och det har bokstavligen sprutat ut vatten blandat med glykol över hela motorn och ena sidan av bilen. Jag väntar c:a 30 minuter i den lilla ficka jag ställt mig i vid väggrenen, för att sen mycket försiktigt försöka ta mig c:a 1 km till nästa rastplats (tur i oturen att det var så nära). Där köper jag en massa massa vatten, och fyller hela kylaren. Andra tyskar kommer fram, och försöker kommunicera med mig angående mitt problem, och jag gestikulerar till den totalt förstörda slangen. En kille går tillbaka till sin bil och hämtar lite silvertejp. Jag tackar och bugar och berättar att han har räddat mitt liv! Han bara skrattar, och förstår nog inte min högstadietyska blandat med engelska. Jag tejpar i alla fall slangen så gott det går. Jag vet att det finns en avfart c:a 3 km bort, och hoppas kunna ta mig dit och sen till en verkstad. Jag klarar det, och hamnar på ytterligare en VW/Audi-verkstad, med vatten rinnande från den trasiga slangen ner på backen.
Jag går in till verkstaden och frågar om någon kan titta på slangen, och en ung kille förstår min enkla engelska, men han får inte titta på bilen, utan jag måste fråga hans chef på kontoret. Chefen visar sig inte kunna ett SKVATT engelska (vad oväntat), så än en gång försöker jag
med min OTROLIGT dåliga högstadietyska. Till slut börjar han fräsa och svära, och jag uppfattar nått som "dumma svensk som inte kan tyska". Jag håller masken och försöker se så oförstående och ledsen ut som bara är möjligt, och det verkar funka för han följer med ut och tittar på bilen.
Ytterligare ett par svordomar haglar över mig när han ser min snygga silvertejpslagning :) Dock springer han in till verkstaden, och tar med sig två olika slangar som passar till Audi egentligen. De är alldeles för långa, och för stora, men det struntar jag i. Jag uppfattar att jag själv måste montera dessa, jag bara nickar, men inser att jag inte har NÅGRA verktyg i bilen. Så jag frågar efter en kniv att korta av slangen, och nu är han faktiskt hjälpsam och hämtar både en avbitartång, samt verktyg, och gör hela bytet själv! Han fyller även på med vatten och glykol, samt berättar vad jag ska göra, fast med krånglig biltyska som jag inte fattar något av. Mer svordomar, men allt löser sig till slut! Jag slipper undan med en betalning på 15 euro för slangen. Jobbet bjöd han på. Jag tackar och bugarså mkt jag bara kan, och är otroligt lycklig att situationen verkar ha löst sig! Slangen sitter faktiskt på, och den verkar inte läcka när jag tittar till den igen efter ett par mil.
1,5 timmar ungefär tog detta lilla stopp, och när jag är ute på vägen igen försöker jag kontakta Sabine och Martin, som undrar hur det har gått. Tyvärr bryts samtalet snabbt, eftersom hon inte har något batteri kvar, och Martin har glömt sin telefon i min bil (i och för sig är även hans batteri totalt slut). Jag vet ju dock vart de ska, och skjuter problemet att hitta dem i Lübeck senare framför mig. Jag stannar vid en mack ytterligare ett par mil bort, för att kolla vattnet. Slangen funkar, och läcker inte alls till min förtjusning. Dock tycker jag det verkar vara lite dåligt med olja i motorn, så jag fyller på den med en halv liter för att vara på den säkra sidan. Ut på vägen igen, och får ett SMS strax innan 16 av Sabine att de bara har 17 mil kvar till Lübeck. Jag andas ut av lättnad, då jag förmodar att de har gott om tid att hinna till 18 med tanke på att de bottar den stackars Peugoen i 160km/h i marchfart (enligt serviceboken har den en maxfart på 164km/h, de fick dock upp den i över 180km/h i nedförsbacke, den skrek ganska bra då :) ).
Strax innan 18 får jag tag på dem igen, men till min fasa så har de ytterligare 2 mil kvar pga att de har fastnat i en massa rusningstrafikköer. De tror inte de kommer hinna fram, mer får jag inte veta förrens samtalet bryts. Efter några minuter får jag ett SMS där de ber mig
att ringa biluthyraren, så att de kanske kan få några minuters extra tidsfrist. Dock har jag varken telefonnumret till honom, eller tillräckliga språkkunskaper för att kunna förklara för honom på tyska att vi inte hinner. Jag ber en stilla bön att de hinner trots allt. Nu är Sabines telefon totalt död, och jag hör inget mer från dem.
Vid 18:45 närmar jag mig Lübeck, och småler lite åt tanken att jag kört in en massa tid på dem. Då händer det igen... 2 mil från Lübeck sneglar jag på instrumentbrädan i 160km/h, och ser att motortemperaturen nästan är uppe på rött igen! På med varningsblinkers, och kasta sig ut på väggrenen för att stanna och stänga av motorn. Jag öppnar, och hör ett väsande. Jag kollar under bilen, o ser till min fasa att det formligen sprutar en stråle vatten nånstans från motorn ner på vägen. Jag uttalar ett par väl valda ord till bilen, och känner hur uppgivenheten smyger sig på mig. Till slut slutar det rinna vatten, och motorn kokar inte längre. Jag försöker se vart vattnet hade kommit ifrån, och utesluter mig till att det måste vara inmatningsslangen från kylaren till motorn som har spruckit denna gång! Dock verkar det inte lika allvarligt som förra gången. Jag hittar ett litet litet hål i slangen, men inser att det måste vara fler hål på undersidan. Som tur är har jag fortfarande lite mer än en liter vatten i bilen, i fall i fall tänkte jag efter förra motorkokningen. Jag häver i alltihopa i kylaren, och hoppas på att det inte läcker ut. Det gör det inte, och jag sätter mig i bilen o far iväg, sakta sakta. Jag ber än en gång en stilla bön att få komma fram till Lübeck innan motorn kokar igen.
Väl nästan inne i centrum, börjar tempen stiga oroväckande igen. Jag stänger av motorn direkt och rullar in på en parkering. Denna gång stannar jag innan vattnet kokar. Jag ringer Sabine igen, och till min förvåning kommer jag fram! De hade nått biluthyraren enbart ett par minuter efter 18, och han var turligen nog kvar! Nu har de gått in till en matt-handlare och fått låna laddare till telefonen, och kan prata med mig en längre stund. Vi känner äntligen lite glädje, tills jag berättar att motorn kokat igen för dem, och att jag inte har en aning om vart i Lübeck jag är!
Dock har ju Sabine släkt i Lübeck, och hon har även bott där under sommaren, så efter lite förklaring på byggnader jag ser samt gatnamn, så känner hon igen platsen! Jag förklarar att jag omöjligt kan ta mig till dem, jag har inget vatten och jag hittar inte. Hon suckar, och ber mig
stanna kvar, så raggar de skjuts på något vis. Tilläggas ska att de har alla grejer släpandes på som vi plockade ut ur Martins Nissan, vilket inte var lite grejer... På något vis raggar de upp en anställd hos matt-affären, som kör dem i sin skåpbil till mig.
Klockan 19:30 hittar de mig på parkeringen. Snacka om att man var glad över att se dem igen efter alla timmar ensam på autobahn, med i stort sett ingen tyskakunskap, och alla problem som uppstått. Till råga på allt har de massa massa vatten med sig till min förtjusning.
Vi tackar killen som gav dem skjuts, och häver in alla Martins grejer i min kofert. Jag förklarar hela mitt äventyr denna eftermiddag, och vi bestämmer oss för att fylla kylaren helt med vatten, och försöka ta oss tillbaka till den mack vi dagen innan hamnade på för att köpa olja till Martins Nissan samt där vi hyrde bil, dit hittar Sabine och Martin efter åkturen i skåpbilen. Vi kommer fram, och frågar personalen på macken om de har någon slang vi kan använda, eller vart det möjligen finns en mack som fortfarande har öppet kl 20 en fredagskväll. De hade inga slangar eller verkstad, så hon hänvisar oss till en mack ett par hundra meter bort. Vi går in o pratar med killen som jobbar i macken, och jag förvånas över skillnaden i tillmötesgåendehet när man har någon med sig som kan prata tyska! Denna person behövde inte fråga någon chef om lov att titta på min bil, eller så var han chef för verkstaden, vem vet. Ficklampa har han med sig (vår ficklampa har slut på batteri sen länge tillbaks, då det var mörkt när Martins bil gick sönder, samt VÄLDIGT mörkt när vi kom till Bitburg, och jag skulle genomsöka bilen jag skulle köpa). Han konstaterar med att det är hål i slangen, men han kan inte byta den ikväll eftersom de stänger snart, och det fanns ingen annan på macken/verkstaden som kunde ta hand om de andra kunderna i butiken. Vi frågar om han har en slang så vi själva kan utföra bytet, det har han inte, men ger oss förslaget att vi kan kapa den lilla bit av slangen som det verkar vara hål i. Sega i huvudet som vi var pga sömnbrist och stress hade vi inte kommit på denna idé själva.
Vi kör bilen bakom verkstaden, där det finns en liten lampa så vi kan se nått i mörkret. Bland allt bråte Martin hade i sin Nissan, fanns bland annat en tång, så vi själva kunde få bort klämmorna som höll slangen på plats. Bilen var fortfarande varm, och vi mindes när vi skulle byta fläktremmar på Martins bil för några veckor sen, att just denna slang var rätt full med varmt vatten då vi monterade bort den från motorn för att få bättre utrymme att få bort remmarna. Därmed var vi rädda att det skulle spruta ut hett vatten ur slangen, men till vår förvåning så var allt som möjligen varit där en gång helt förångat.
Vi ser att det fanns massa småhål på undersidan, men att det bara rörde sig om en liten bit av ena ändan av slangen där de befann sig, så vi kapar denna lilla bit, och lyckas få på slangen igen. I med massa vatten än en gång, och sen fyllde vi på alla våra tomma flaskor i bilen med vatten, ifall vi skulle få ännu mer kylarläckage.
Klockan är strax innan halv nio på kvällen, och vi beger oss ut på autobahn igen med riktning mot Puttgarden, c:a 11 mil bort. Allt verkar hålla i bilen, och vi når Puttgarden runt 21:30, dock är border-shopen stängd, som vi också hade planerat ett stopp vid förståss :) Så vi
fick nöja oss med att handla på båten istället. Båtfärden går fint, och väl i Danmark flyger vi igenom landet bokstavligen, dock med massa stopp pga trötthet och otroligt enformig väg. Runt 23:30 når vi Helsingör, där jag trots extrem trötthet uppmärksammar att besinmätaren ligger i bott. Vi hittar en mack strax innan färjelägret och tankar bilen full.
Båtresan går bra, men väl i Helsingborg börjar det regna igen. Själv känner jag att jag inte klarar av att köra mer, så Martin tar över och kör upp till Göteborg där vi ska lämna Sabine. Det hällregnar, och vattenplaning är ett faktum med de breda däcken. Jag lyckas somna en timme ungefär, trots stor oro för olycka och så pga regnet, samt att man inte har någon försäkring på bilen som täcker fordonsskador, och att det är någon annan som kör ens ögonsten. Väl i göteborg inser vi hur OTROLIGT dåliga vägar det finns i stan. Vi lyckas skumpa oss fram och släppa av Sabine, sen är det min tur att ta över och köra hela vägen till Linköping. Bara en timmes sömn hjälper faktiskt ganska mkt, vare sig man tror det eller ej, så jag kände mig relativt pigg.
Att hitta ut ur Göteborg till rätt väg mot Jönköping var inte det lättaste när man fick anstränga sig till det yttersta att undvika hål i vägen, vilket det fanns GOTT om! Till slut hittar vi ut, och tackar gud för att det var mitt i natten och väldigt lite trafik i staden. Resten av vägen går
utan problem. X antal redbull går åt, och det starka kaffet på båten till Helsingör gjorde sitt med. Runt 8:30 når vi Linköping, då är jag riktigt utmattad. Martin har sovit hela vägen, och ser helt död ut när jag väcker honom. Någon parkeringsplats hade jag heller inte fixat, men nu hade vi ju inte Martins bil med oss längre, så jag kunde ta hans.
Resan var äntligen över, och vi hade fått med oss många minnen, både glada som tråkiga. Försäkringsbolaget plockade hem Martins bil från Tyskland senare. Ett totalt motorbyte som mekanikerna i Tyskland hävdade var ett måste, trodde vi aldrig riktigt på. Istället krävdes en ganska omfattande reparation av diverse delar, något som blev riktigt dyrt!
Min bil svensk-reggades den 28:e efter många modifikationer, och ställas sedan in i vår verkstad för upprustning och motorbyte samt massa massa annat :) Bilen sålde jag sommaren 2007, vilket jag har ångrat många gånger. Då hade jag hunnit med ett motor-swap till en VTi-motor (B16A2) från en sido-krockad DelSol, samt skivkonvertering bak och utbyte av hela chassit till grövre grejer och större bromsar, samt en massa massa annat.
Dagen efter hemkomst
Motorbyte
Första färden med nya motorn och ny hjulupphängning
Någon månad innan jag sålde den
Onsdag kväll, klockan är runt 20 och vi sätter oss i Martins 200sx i Linköping för att bege oss ner till syd-Tyskland, närmare bestämt Bitburg som ligger ett par mil från Luxemburg.
Första anhalt är Göteborg, där vi hämtar upp Sabine, en tjejkompis som är halvtysk och kan tyska flytande. Vi är nere i Göteborg vid 23:10, Sabine slutar jobbet 23:20, perfekt tajming!
Det har börjat regna, och resan ner till Helsingborg blir SKYBLÖT, och man ser knappt vägen framför sig. Väl nere i Helsingborg (runt 01:30) slutar det regna, och vi passar på att tanka
en sista gång i Sverige och äta varsin korv innan vi beger oss till färjan som tar oss till Helsingör. Vi behöver inte vänta på färjan, vi tajmar den riktigt bra med. Väl i Danmark kör vi mot
Puttgarden. Det är väldigt fin väg och ingen trafik, det tar oss inte mer än 1,5 timme genom Danmark (GetAwayDanmark :P), och vi tajmar färjan även där ganska bra (de går en gång i timmen på natten).
Vid 5-tiden är vi i Puttgarden, jag och martin har fått får första sömn, 30 minuter på varsin soffa på båten. Nu är det ut på autobahn (A1) nästan hela vägen genom tyskland, c:a 80 mil. Efter c:a 10 mil börjar problemen. Vi hör något som börjat knacka i motorn, och bestämmer oss för att köra av vid en rastplats. Då börjar oljelampan att blinka oregelbundet. Vi kollar oljan, och stickan visar NOLL olja (vi kollade oljan i Jönköping). Vi frågar en kille på rastplatsen om han har någon olja vi kan köpa, men det har han inte. Han erbjuder sig att åka före oss i lugnt tempo till Lübeck som ligger c:a 5 km bort. Vi tar oss till närmsta mack i Lübeck, klockan är c:a 6 på morgonen, men macken har öppet! Vi köper 2 liter olja, häver i allt, startar upp, men motorn knackar ändå. Vi bestämmer oss för att ta oss ett par hundra meter bort till en VW/Audi-verkstad, och går in i garaget för att fråga om någon kan lyssna på motorn. Ingen vågar lyssna, utan vi måste fråga deras chef om de får lyssna på vår motor. Chefen följer med ut, och vi startar upp motorn. Han ryggar bakåt, och börjar skrika på tyska. Vi stänger av. Sabine tolkar åt oss, och han tror bergis på att ett vevlager har gått i bilen, och att vi absolut inte kan köra något mer innan vi får det lagat.
Martin ringer hem till sin pappa, som ringer vidare till försäkringsbolaget. Vi passar på att gå till McDonalds för att äta lite, och se över våra alternativ. Vi har ju trots allt en tidsplan vi vill hålla,
och där har vi räknat med att nå Bitburg runt lunchtid. Jag föreslår att jag kan ta tåget, men Sabine berättar att hon har släkt i Lübeck, så vi testar att ringa dem först. Kanske kan de låna ut en bil till oss för att fortsätta vår resa. Inget svar... Vi ser en biluthyrare, och går dit för att kolla vad en bil kostar att hyra. Tyvärr kunde vi inte hyra en bil enkel resa och lämna i Bitburg, utan vi måste tillbaka med den med. Dock ingår enbart 15 mil, och vi räknar ut att bilen kommer kosta runt 2500-3000 spänn + bensin att hyra. Vi berättar vår situation, och han ger oss ett betydligt bättre pris! 69 euro, fram och tillbaka inkl. allt förutom bensin för en liten Peugot 106. Vi väntar med att bestämma oss innan vi fått höra utlåtandet från Nissan-verkstaden.
Försäkringsbolaget ringer strax senare tillbaka till oss och hänvisar till SOS International i Danmark, och vi ringer dit. Efter massa diskussion, bestämmer de sig för att skicka en bärgningsbil för att ta oss och bilen till närmsta Nissan-återförsäljare och verkstad. Efter c:a 40 minuter (runt 10-tiden) kommer en bärgare, lyfter upp bilen, och kör oss till Nissan-verkstaden i stan. Bilen lastas av när vi kommer fram, och vi hittar en verkstadskille som får lyssna på motorn tillsammans med bärgningskillen. Båda skakar på huvet, och mumlar tyska som bara Sabine förstår. Enligt dem är motorn totalt havererad, och det är enbart motorbyte som gäller. Vi ringer upp SOS International igen, och de får prata med verkstadskillen så att de får konfirmerat att vi inte kan ta oss därifrån med den bilen. De måste därmed kolla upp försäkringen på bilen för att se hur mkt den täcker, och vi får vänta. Betala halva kostnaden för bärgaren var vi också tvungna att göra, c:a 85 euro. Vi passar på att rycka ut bilstereon, ifall bilen måste lämnas och kanske t.o.m. skrotas i Tyskland. Runt 12 får vi svar att de kommer betala hemresan. Vi vill dock inte hem, utan vidare till Bitburg, och kommer med förslaget att om de betalar hyrbilen som vi kan fixa för 69 euro, så betalar vi resten av resan. De går med på det, och vi ringer efter en taxi, samt lämnar alla papper på bilen hos verkstaden. Bilen kommer senare att hämtas upp av SOS International, som kommer frakta den hem till Sverige.
Vi åker tillbaka till biluthyraren, hyr bilen, och åker tillbaka till Nissan-verkstaden för att lasta in alla lösa saker från 200sx:en till hyrbilen. Runt 13, är vi påväg ut ur Lübeck igen, vi har c:a 5 timmar på oss att ta oss 70 mil till Bitburg (då stänger vägverket där, och vi kan inte fixa exportplåtar + trafikförsäkring för bilen vi ska hämta hem). Efter bara någon timme hamnar vi i första bilkön. Runt 16-tiden har vi hamnat i 6, 7 eller 8:e bilkön, vi har tappat räkningen, och har bara kommit c:a 20-30 mil på 3 timmar. Vi inser att vi inte kommer hinna, och är ännu mer deprimerade nu. Alla har vi jobb dagen efter som vi måste hem till. Jag och Martin inser direkt
att vi inte kommer hinna till jobbet dan efter då vi börjar 7 respektive 8. Vi ringer hem och berättar detta, vilket inte i sig var något problem. Sabine börjar dock runt 17 dagen efter, och vi inser att vi även inte kommer hinna hem tills dess i denna fart... Hennes jobb är väldigt underbemannat nästa dag, så hon _MÅSTE_ jobba. Efter ett par telefonsamtal, och oerhört mkt fjäskande har hon fått dem att inse att hon OMÖJLIGT kommer hinna hem. Dock har vi ett problem till, hyrbilen måste vara tillbaka i Lübeck nästa dag kl 12. Vi inser att detta med är omöjligt, och ringer ner till biluthyraren för att fråga vad vi kommer få betala för extrakostnad för att hyra bilen till kl 18 istället, då de stänger för dagen. Vi har tur, och behöver "bara" betala ytterligare det förmånliga priset av 69 euro för ytterligare ett dygn.
Vi har även haft en del kontakt med killen som säljer den bil som vi ska ner och köpa. Han bara skrattar när vi ringer denna gång, men lovar dyrt och heligt att han absolut inte tänker sälja den till någon annan än oss, då vi ber och lovar att vi KOMMER att köpa den, så fort vi kommer fram! Nu känns allt lite lättare, vi behöver inte stressa längre, vi har inga jobb att behöva pass tid till, och att hinna ner till Bitburg innan kl 18 när vägverket där stänger är omöjligt. Vi ringer till dem och berättar vår situation, och de kan bara beklaga. Dock så öppnar de nästa dag igen kl 8 och stänger 12 (fredag), så vi har hela natten på oss att ta oss dit.
Vid nästa bilkö orkar vi inte mer, vi är hungriga och utmattade, och svänger av autobahn för att leta upp någonstans där vi kan äta. Vi hittar en fin restaurang, och unnar oss en god, fin middag och lite lugn och ro. Vi beger oss ut i köerna igen runt 18-tiden, där vi säkert blir fast i ytterligare en timme. Efter det går det ganska smärtfritt framåt, och vi når avfarten från A1 där vi ska svänga av mot Bitburg. Dock skyltas det rätt underligt i detta land och vi missar förståss avfarten. Efter ett par mil inser vi detta. Vi stannar vid en mack för att tanka, och fråga efter vägen. Tanten bakom disken tycker att det var bra att vi missade avfarten, för den vägen är tydligen ganska svår att hitta så att man kommer till Bitburg. Istället ska vi fortsätta på A1 ett par mil, och sen svänga av, mkt lättare väg! Efter 5 mil hittar vi avfarten hon pratade om, men efter 3-4 mil på denna väg så blir vi irrterade. Hur långt ska vi åka?! Vi stannar vid nästa mack, frågar efter vägen igen, och denna person säger att det är MINST 8 mil kvar tills nästa avfart, där det är skyltat till Bitburg. Den första tanten har alltså guidat oss till en omväg på säkert 15-20 mil. Vi känner ilskan koka, och försöker att inte låta den gå ut över varandra. Efter ytterligare 8 mil i vansinneshastigheter, hittar vi avfarten mot Bitburg, dock visar den att det är ytterligare 4 mil kvar... Nu är vi i alla fall väldigt nära, och när vi ser en skylt som berättar att vi bara har 1 mil kvar ringer vi privatpersonen som ska sälja oss hans bil. Han är väldigt förstående, och skämtar om hur han nästan inte tror på att vi verkligen är framme denna gång.
Klockan är c:a 00:00, och vi är 12 timmar försenade jämfört med den tid vi hade bestämt med honom först. Att han ska upp och jobba tidigt nästa dag, det hör man trots allt inte på honom :) Vi bestämmer en plats vid en mack som är lätt att hitta i Bitburg, vi hittar den direkt. Han kommer dit i en annan bil tillsammans med sin fru (det visar sig dock att han bara är 22 år gammal, Sabine som har pratat med honom på telefon trodde han var mkt äldre). Vi presenterar oss för varandra, och han berättar att bilen står nån mil bort i ett garage där han bor, så vi följer efter honom dit via massa småvägar och små byar. Fram kommer vi i alla fall, och i total bäck-mörker (med bortseende från en enstaka lyckstolpe), försöker jag gå igenom bilen och se i vilket skick den är. Han är väldigt ärlig, och berättar alla brister han vet, och visar dem för oss. Han verkar vara väldigt seriös, och har fixat med avregistrering av bilen från Tyskland (det måste man göra i Tyskland, annars blir det stora problem att regga den i Sverige).
Bilen verkar vara i det skicka jag hade förväntat mig, och efter en provtur så har jag bestämt mig för att ta den (det hade jag väl egentligen redan bestämt mig för långt innan dess, med tanke på alla problem vi fått genomlida ;) ). Han visar upp alla papper han har på bilen, dvs registreringsbevis, papper från avgasprovning och kontrollbesiktningar samt en massa kvitton på allt han har kostat på bilen. Vi skriver ett kvitto som han har förberett, och jag lämnar över de 3200 euro som han ville ha för bilen (c:a 29000:-). Eftersom vi måste fixa exportplåtar och försäkring hos vägverket imorgon (fredag) innan vi kan köra med bilen, så erbjuder han att vi får ställa bilen i hans öppna garage, medan jag får nykeln till bilen så att vi kan komma och hämta den där dagen efter. Vi har inte så mkt val, så det låter som en god idé, och han verkar mycket seriös och trevlig person, med fru och allt :) Så vi åker tillbaka med honom, han parkerar bilen, och ger mig nyckeln. Han berättar även att han har lite mer prylar som han skickar med, bl.a. sport-skivbromsar och sportbälten + M3-speglar. Jag tackar och tar emot :)
Klockan är nu 01:30, och vi bestämmer oss för att leta upp ett hotell där vi kan sova ett par timmar. Jag har sovit c:a 30min (på puttgarden-färjan) + 45 min (i baksätet på den trånga Peugeon) sen onsdags morgon 06:30, mer än 40 timmar sen. Efter mycket misslyckade letande efter hotell i Bitburg som fortfarande är öppna denna natt, frågar vi den enda förbipaserande invånare vi träffar på vart det kan finnas ett öppet hotell. Han hänvisar oss till ett ungdomshotell, en liten bit härifrån. Vi får vägbeskrivning, och hittar hotellet förvånansvärt lätt!
Hotellet är öppet, och de har rum, så vi hyr ett rum med 3 sängar för 60 euro, detta inkluderar även frukost. Vi kastar oss i säng, och somnar innan vi hinner landa på madrassen. Klockan 7 ringer klockan, och det är dags att gå upp. Jag som är ganska morgonpigg när det väl gäller, skakar liv i de två andra. Nån handduk eller så har ingen med oss (vi skulle ju bara vara bort c:a 24h), så nån dusch blir det inte. Lite frukost får vi dock i oss i matsalen, där ett par busslaster skolungdomar har samlats. Vi känner att vi inte riktigt passar in här i den väldigt låga medelåldern :) Klockan 8 checkar vi ut, och beger oss in till centrum för att hitta vägverket.
Efter ett par diskussioner med lokalbefolkningen, hittar vi till slut rätt!
Här går allt smidigt, dock suckar vi djupt flertalet gånger för den otroligt strikta byråkratin som gäller i detta land. Så här gick det till för att få exportskyltar + trafikförsäkring:
För att överhuvudtaget få detta, måste bilen ha avregistrerats av förra ägaren, detta ska man ha papper och stämplar på. Man behöver även registreringsbeviset i orginal för bilen (i Tyskland visar det att det är du som är ägare till bilen). Man behöver även papper på godkänd avgaskontroll, och besiktningkontroll m.m. Pass är också ett måste, vilket jag turligen har med mig. Vi hade även inte kunnat hyra någon bil utan detta.
När vi sitter och väntar på vår tur, fnissar vi lite åt de andra som sitter där inne. Alla har nämligen tagit med sina reg-plåtar in till kontoret i sin matkassar, och korgar. Reg-plåtar i Tyskland är personliga, och följer nämligen inte bilen när denna byter ägare!
När det blir vår tur, tittar de på alla papper, och skriver sen lite andra papper och säger åt oss att vi måste följa med en annan tjej till en annan byggnad för att fixa försäkring. Vi följer med en kvinna, ut på gården och till ett helt annat litet hus. Där fyller hon i lite papper som man skriver under och som sen SJÄLVKLART stämplas med diverse stämplar. Trafikförsäkring INKLUSIVE exportskyltar kostar c:a 105 euro för 2 veckors trafikförsäkring. Jag har förberett registreringen i Sverige, och fått en tid hos bilprovningen c:a 1,5 vecka efter köpet.
När alla papper är ifyllda, underskrivna och stämplade, skickas vi tillbaka till samma byggnad vi var i först. Där fyller de i ännu fler papper, som man även skriver under samt stämplas. Efter det skickas vi till en tredje byggnad, där man fixar export-plåtarna. Vi lämnar fram de papper vi fått till kvinnan som står bakom denna 3:e disk, och hon trycker plåtarna framför ögonen på oss! Sen skickas vi tillbaka till första byggnaden igen, där vi ska betala ytterligare en avgift på c:a 40 euro som jag redan glömt vad den var till för. Sen visas vi fram till ett annat skrivbord, där skyltarna ska godkännas, samt få godkännandemärken påtryckta. Nu måste vi bara hämta bilen,
för de måste titta i motorutrymmet så alla beteckningar stämmer. Så vi beger oss av för att försöka hitta tillbaka dit vi var förra natten, dock ser inget likadant ut på dagen. Men vi hittar faktiskt dit direkt, och nu äntligen ska man ensam få köra sin nya bil man har genomgått en hel del för att få tag på.
Plåtarna måste skruvas fast på bilen, men det finns inga hål för detta på skyltarna så vi slänger in dem innanför vindrutan fram och bak. Ovan vid sänkningen samt de låga kjolarna runt om, gör att man studsar fram på de dåliga vägarna innan man lärt sig att ta det lugnt över hål i vägen.
Tillbaka i Bitburg kör vi bilen till vägverket igen, där en kille kommer ut och jämför sina papper med beteckningarna i motorutrymmet. Allt verkar vara okej, och vi får de sista papprena, underskrivna + stämplade till max förståss! Vi berättar även att vi måste skruva på plåtarna, och hänvisas igen till registreringsplåtslagaren, som mäter ut och borrar ett par hål. Så äntligen har vi lyckats ta oss igenom den tyska byråkratin, och nu väntar hemfärden!
Vi tar oss till närmsta mack för att tanka, samt kolla olja, vatten och alla andra vätskor. Allt ser okej ut, men för säkerhets skull köper jag en flaska motorolja ifall den drar väldigt mycket olja av någon anledning. Strax efter kl 10 är vi påväg mot autobahn (A1) igen, denna gång den NÄRMASTE vägen som manskulle ha åkt om vi inte hade missat avfarten under natten.
Vi har med kom-radios så att vi kan kommunicera mellan bilarna, dock tappar vi bort Sabine direkt vid påfarten till A1 (hon missade avfarten, vilket vi inte såg). Efter ett par mil, inser vi att hon inte är med oss längre, så vi ringer och får reda på att hon tagit en annan liten väg mot Köln, som vi i och för sig kommer åka igenom. Vid Köln stannar Martin och jag för att äta en liten bit, och försöka meddela Sabine vart vi har stannat. Tyvärr har hon näst intill INGET batteri kvar i telefonen efter allt ringades till försäkringsbolag m.m under gårdagen. Vi blir fast vid rastplatsen en timme, innan hon mirakulöst dyker upp på mitt framför näsan på oss! Klockan är nu 13, och vi måste vara i Lübeck kl 18, c:a 60 mil bort. Vi inser att det är gasen i botten som gäller, och vi önskar av glatta livet att det inte är några köer.
Efter c:a 20 mil har vi inte stött på några värstingköer, bara lite trafikstockning där vi tar oss fram ganska långsamt. Då händer det... Jag slänger en glimt mot instrumentbrädan, för att upptäcka att motortemperaturen ligger på rött! Det är bara att slänga sig på varningsblinkersen och stanna ut med väggrenen. Jag får tag på Sabine och Martin som åker i hyrbilen, och berättar att motorn kokat, och att jag måste jag lösa detta själv annars hinner de ALDRIG fram till kl 18 med hyrbilen.
Jag ser att återmatningsslangen från motor till kylaren är totalt sprucken, och det har bokstavligen sprutat ut vatten blandat med glykol över hela motorn och ena sidan av bilen. Jag väntar c:a 30 minuter i den lilla ficka jag ställt mig i vid väggrenen, för att sen mycket försiktigt försöka ta mig c:a 1 km till nästa rastplats (tur i oturen att det var så nära). Där köper jag en massa massa vatten, och fyller hela kylaren. Andra tyskar kommer fram, och försöker kommunicera med mig angående mitt problem, och jag gestikulerar till den totalt förstörda slangen. En kille går tillbaka till sin bil och hämtar lite silvertejp. Jag tackar och bugar och berättar att han har räddat mitt liv! Han bara skrattar, och förstår nog inte min högstadietyska blandat med engelska. Jag tejpar i alla fall slangen så gott det går. Jag vet att det finns en avfart c:a 3 km bort, och hoppas kunna ta mig dit och sen till en verkstad. Jag klarar det, och hamnar på ytterligare en VW/Audi-verkstad, med vatten rinnande från den trasiga slangen ner på backen.
Jag går in till verkstaden och frågar om någon kan titta på slangen, och en ung kille förstår min enkla engelska, men han får inte titta på bilen, utan jag måste fråga hans chef på kontoret. Chefen visar sig inte kunna ett SKVATT engelska (vad oväntat), så än en gång försöker jag
med min OTROLIGT dåliga högstadietyska. Till slut börjar han fräsa och svära, och jag uppfattar nått som "dumma svensk som inte kan tyska". Jag håller masken och försöker se så oförstående och ledsen ut som bara är möjligt, och det verkar funka för han följer med ut och tittar på bilen.
Ytterligare ett par svordomar haglar över mig när han ser min snygga silvertejpslagning :) Dock springer han in till verkstaden, och tar med sig två olika slangar som passar till Audi egentligen. De är alldeles för långa, och för stora, men det struntar jag i. Jag uppfattar att jag själv måste montera dessa, jag bara nickar, men inser att jag inte har NÅGRA verktyg i bilen. Så jag frågar efter en kniv att korta av slangen, och nu är han faktiskt hjälpsam och hämtar både en avbitartång, samt verktyg, och gör hela bytet själv! Han fyller även på med vatten och glykol, samt berättar vad jag ska göra, fast med krånglig biltyska som jag inte fattar något av. Mer svordomar, men allt löser sig till slut! Jag slipper undan med en betalning på 15 euro för slangen. Jobbet bjöd han på. Jag tackar och bugarså mkt jag bara kan, och är otroligt lycklig att situationen verkar ha löst sig! Slangen sitter faktiskt på, och den verkar inte läcka när jag tittar till den igen efter ett par mil.
1,5 timmar ungefär tog detta lilla stopp, och när jag är ute på vägen igen försöker jag kontakta Sabine och Martin, som undrar hur det har gått. Tyvärr bryts samtalet snabbt, eftersom hon inte har något batteri kvar, och Martin har glömt sin telefon i min bil (i och för sig är även hans batteri totalt slut). Jag vet ju dock vart de ska, och skjuter problemet att hitta dem i Lübeck senare framför mig. Jag stannar vid en mack ytterligare ett par mil bort, för att kolla vattnet. Slangen funkar, och läcker inte alls till min förtjusning. Dock tycker jag det verkar vara lite dåligt med olja i motorn, så jag fyller på den med en halv liter för att vara på den säkra sidan. Ut på vägen igen, och får ett SMS strax innan 16 av Sabine att de bara har 17 mil kvar till Lübeck. Jag andas ut av lättnad, då jag förmodar att de har gott om tid att hinna till 18 med tanke på att de bottar den stackars Peugoen i 160km/h i marchfart (enligt serviceboken har den en maxfart på 164km/h, de fick dock upp den i över 180km/h i nedförsbacke, den skrek ganska bra då :) ).
Strax innan 18 får jag tag på dem igen, men till min fasa så har de ytterligare 2 mil kvar pga att de har fastnat i en massa rusningstrafikköer. De tror inte de kommer hinna fram, mer får jag inte veta förrens samtalet bryts. Efter några minuter får jag ett SMS där de ber mig
att ringa biluthyraren, så att de kanske kan få några minuters extra tidsfrist. Dock har jag varken telefonnumret till honom, eller tillräckliga språkkunskaper för att kunna förklara för honom på tyska att vi inte hinner. Jag ber en stilla bön att de hinner trots allt. Nu är Sabines telefon totalt död, och jag hör inget mer från dem.
Vid 18:45 närmar jag mig Lübeck, och småler lite åt tanken att jag kört in en massa tid på dem. Då händer det igen... 2 mil från Lübeck sneglar jag på instrumentbrädan i 160km/h, och ser att motortemperaturen nästan är uppe på rött igen! På med varningsblinkers, och kasta sig ut på väggrenen för att stanna och stänga av motorn. Jag öppnar, och hör ett väsande. Jag kollar under bilen, o ser till min fasa att det formligen sprutar en stråle vatten nånstans från motorn ner på vägen. Jag uttalar ett par väl valda ord till bilen, och känner hur uppgivenheten smyger sig på mig. Till slut slutar det rinna vatten, och motorn kokar inte längre. Jag försöker se vart vattnet hade kommit ifrån, och utesluter mig till att det måste vara inmatningsslangen från kylaren till motorn som har spruckit denna gång! Dock verkar det inte lika allvarligt som förra gången. Jag hittar ett litet litet hål i slangen, men inser att det måste vara fler hål på undersidan. Som tur är har jag fortfarande lite mer än en liter vatten i bilen, i fall i fall tänkte jag efter förra motorkokningen. Jag häver i alltihopa i kylaren, och hoppas på att det inte läcker ut. Det gör det inte, och jag sätter mig i bilen o far iväg, sakta sakta. Jag ber än en gång en stilla bön att få komma fram till Lübeck innan motorn kokar igen.
Väl nästan inne i centrum, börjar tempen stiga oroväckande igen. Jag stänger av motorn direkt och rullar in på en parkering. Denna gång stannar jag innan vattnet kokar. Jag ringer Sabine igen, och till min förvåning kommer jag fram! De hade nått biluthyraren enbart ett par minuter efter 18, och han var turligen nog kvar! Nu har de gått in till en matt-handlare och fått låna laddare till telefonen, och kan prata med mig en längre stund. Vi känner äntligen lite glädje, tills jag berättar att motorn kokat igen för dem, och att jag inte har en aning om vart i Lübeck jag är!
Dock har ju Sabine släkt i Lübeck, och hon har även bott där under sommaren, så efter lite förklaring på byggnader jag ser samt gatnamn, så känner hon igen platsen! Jag förklarar att jag omöjligt kan ta mig till dem, jag har inget vatten och jag hittar inte. Hon suckar, och ber mig
stanna kvar, så raggar de skjuts på något vis. Tilläggas ska att de har alla grejer släpandes på som vi plockade ut ur Martins Nissan, vilket inte var lite grejer... På något vis raggar de upp en anställd hos matt-affären, som kör dem i sin skåpbil till mig.
Klockan 19:30 hittar de mig på parkeringen. Snacka om att man var glad över att se dem igen efter alla timmar ensam på autobahn, med i stort sett ingen tyskakunskap, och alla problem som uppstått. Till råga på allt har de massa massa vatten med sig till min förtjusning.
Vi tackar killen som gav dem skjuts, och häver in alla Martins grejer i min kofert. Jag förklarar hela mitt äventyr denna eftermiddag, och vi bestämmer oss för att fylla kylaren helt med vatten, och försöka ta oss tillbaka till den mack vi dagen innan hamnade på för att köpa olja till Martins Nissan samt där vi hyrde bil, dit hittar Sabine och Martin efter åkturen i skåpbilen. Vi kommer fram, och frågar personalen på macken om de har någon slang vi kan använda, eller vart det möjligen finns en mack som fortfarande har öppet kl 20 en fredagskväll. De hade inga slangar eller verkstad, så hon hänvisar oss till en mack ett par hundra meter bort. Vi går in o pratar med killen som jobbar i macken, och jag förvånas över skillnaden i tillmötesgåendehet när man har någon med sig som kan prata tyska! Denna person behövde inte fråga någon chef om lov att titta på min bil, eller så var han chef för verkstaden, vem vet. Ficklampa har han med sig (vår ficklampa har slut på batteri sen länge tillbaks, då det var mörkt när Martins bil gick sönder, samt VÄLDIGT mörkt när vi kom till Bitburg, och jag skulle genomsöka bilen jag skulle köpa). Han konstaterar med att det är hål i slangen, men han kan inte byta den ikväll eftersom de stänger snart, och det fanns ingen annan på macken/verkstaden som kunde ta hand om de andra kunderna i butiken. Vi frågar om han har en slang så vi själva kan utföra bytet, det har han inte, men ger oss förslaget att vi kan kapa den lilla bit av slangen som det verkar vara hål i. Sega i huvudet som vi var pga sömnbrist och stress hade vi inte kommit på denna idé själva.
Vi kör bilen bakom verkstaden, där det finns en liten lampa så vi kan se nått i mörkret. Bland allt bråte Martin hade i sin Nissan, fanns bland annat en tång, så vi själva kunde få bort klämmorna som höll slangen på plats. Bilen var fortfarande varm, och vi mindes när vi skulle byta fläktremmar på Martins bil för några veckor sen, att just denna slang var rätt full med varmt vatten då vi monterade bort den från motorn för att få bättre utrymme att få bort remmarna. Därmed var vi rädda att det skulle spruta ut hett vatten ur slangen, men till vår förvåning så var allt som möjligen varit där en gång helt förångat.
Vi ser att det fanns massa småhål på undersidan, men att det bara rörde sig om en liten bit av ena ändan av slangen där de befann sig, så vi kapar denna lilla bit, och lyckas få på slangen igen. I med massa vatten än en gång, och sen fyllde vi på alla våra tomma flaskor i bilen med vatten, ifall vi skulle få ännu mer kylarläckage.
Klockan är strax innan halv nio på kvällen, och vi beger oss ut på autobahn igen med riktning mot Puttgarden, c:a 11 mil bort. Allt verkar hålla i bilen, och vi når Puttgarden runt 21:30, dock är border-shopen stängd, som vi också hade planerat ett stopp vid förståss :) Så vi
fick nöja oss med att handla på båten istället. Båtfärden går fint, och väl i Danmark flyger vi igenom landet bokstavligen, dock med massa stopp pga trötthet och otroligt enformig väg. Runt 23:30 når vi Helsingör, där jag trots extrem trötthet uppmärksammar att besinmätaren ligger i bott. Vi hittar en mack strax innan färjelägret och tankar bilen full.
Båtresan går bra, men väl i Helsingborg börjar det regna igen. Själv känner jag att jag inte klarar av att köra mer, så Martin tar över och kör upp till Göteborg där vi ska lämna Sabine. Det hällregnar, och vattenplaning är ett faktum med de breda däcken. Jag lyckas somna en timme ungefär, trots stor oro för olycka och så pga regnet, samt att man inte har någon försäkring på bilen som täcker fordonsskador, och att det är någon annan som kör ens ögonsten. Väl i göteborg inser vi hur OTROLIGT dåliga vägar det finns i stan. Vi lyckas skumpa oss fram och släppa av Sabine, sen är det min tur att ta över och köra hela vägen till Linköping. Bara en timmes sömn hjälper faktiskt ganska mkt, vare sig man tror det eller ej, så jag kände mig relativt pigg.
Att hitta ut ur Göteborg till rätt väg mot Jönköping var inte det lättaste när man fick anstränga sig till det yttersta att undvika hål i vägen, vilket det fanns GOTT om! Till slut hittar vi ut, och tackar gud för att det var mitt i natten och väldigt lite trafik i staden. Resten av vägen går
utan problem. X antal redbull går åt, och det starka kaffet på båten till Helsingör gjorde sitt med. Runt 8:30 når vi Linköping, då är jag riktigt utmattad. Martin har sovit hela vägen, och ser helt död ut när jag väcker honom. Någon parkeringsplats hade jag heller inte fixat, men nu hade vi ju inte Martins bil med oss längre, så jag kunde ta hans.
Resan var äntligen över, och vi hade fått med oss många minnen, både glada som tråkiga. Försäkringsbolaget plockade hem Martins bil från Tyskland senare. Ett totalt motorbyte som mekanikerna i Tyskland hävdade var ett måste, trodde vi aldrig riktigt på. Istället krävdes en ganska omfattande reparation av diverse delar, något som blev riktigt dyrt!
Min bil svensk-reggades den 28:e efter många modifikationer, och ställas sedan in i vår verkstad för upprustning och motorbyte samt massa massa annat :) Bilen sålde jag sommaren 2007, vilket jag har ångrat många gånger. Då hade jag hunnit med ett motor-swap till en VTi-motor (B16A2) från en sido-krockad DelSol, samt skivkonvertering bak och utbyte av hela chassit till grövre grejer och större bromsar, samt en massa massa annat.
Dagen efter hemkomst
Motorbyte
Första färden med nya motorn och ny hjulupphängning
Någon månad innan jag sålde denSen dess har den vart med på Elmia två gånger och tas om hand av en kille i Nyköping från svenska Hondaklubben.
posted by Fresa at 1:41 PM
3 comments
