Stockholmsveckan - Del 3

Här kommer den 3e och näst sista delen i den gastkramande novellen om två killar som gett sina liv på att försöka ta sig till Gotland under Stockholmsveckan i Visby. Hur ska det gå, kommer de någonsin fram, och i så fall på vilket sätt? Spänningen är olidlig! Fram med popcornsskålen och håll i er, vi fortsätter där vi lämnade våra stackars sjöbrutna killar förra gången, efter en ordentlig smäll...

Vad i helvete var det undrar vi?? Gick bogseröglan nu också? Turligt nog var det inte öglan, utan det visade sig att det var lite väl tungt för bogserlinan att dra ~2ton dövikt i 0.5-1m vågor, den gick rakt av. Inget man inte fixar med lite knopar, och så var vi påväg igen. Karma ska visst väga upp allt positivt, som att boka Gotlandsfärja, med något negativt. Bäst vi försöker hålla oss neutrala så det inte uppstår fler missöden, men hur ska det gå till...

Påväg in till Västervik tornar gråa moln upp, och vår blå östersjöhimmel med stekande sol byts ut mot regn lagom till att kustbevakningskillarna lägger till vår båt vid Hughes Marina, dvs verkstaden. Upp med kapellen, skaka hand med våra livräddare och tacka så mycket för hjälpen, och en och annan lyckönskning att allt ska gå bra med vår båt, vinkar vi adjö till havets änglar. Nu vet jag att mina skattepengar även går till bra saker, och nångång ska man ju få valuta för alla pengar man betalat in till staten.

Givetvis har vi förtöjt båten på ett ställe där den inte kan ligga, så efter lite assistans från den intilliggande super-yatchens ägare drar vi båten förbi detta flytande palats med tungan rätt i mun och fingrarna korsade att vi inte råkar repa den här mångmiljon-historian, det vore ju som grädde på moset!

Inga missöden uppstår, och vi tar vår flykt undan regnet upp mot verkstadshallen för att försöka få tag på någon som kan kolla på båten. Vi träffar på en trevlig mekaniker, och efter att ha berättat om våra försök att få liv i motorn, bestäms det att båten får ligga kvar tills de får tid att titta på den. Det är bara att packa ur det vi behöver och påbörja vår strapats till närmsta tåg/buss-station i ett försök att ta oss till Rimforsa. Men först behövde undertecknad slå en drill för första gången på nio timmar. Den pissen var underbar kan tilläggas!

En kvart senare anländer vi till Västerviks kombinerade tåg/buss-station, där Gurra undersöker snabbaste sättet att ta sig härifrån mot Rimforsa. Det visar sig bli buss till Vimmerby, och där byte till Kustpilen till Rimforsa. Framme i Rimforsa runt 19:00, om inga förseningar uppstår. Vi måste checka in på fartyget strax innan 21 SENAST, det kommer bli tajt med tid! Inget att göra åt, det ska gå.

Vi har ungefär en timmes dötid innan bussen avgår, och efter att ha insett att vi enbart ätit en ballerinakaka och en halv påse chips på hela dagen spenderar vi den på Sibylla med varsin jätte-måltid. Gurras korv/mos och pommes-bricka verkade inte enbart dra till sig våran uppmärksamhet, utan även den lokala uteliggar/psykpatient-klientelet i Västervik, som efter att försökt fingra till sig ett par pommes från den sammes tallrik blir avvisad från restaurangen/sunkmojjen med ett par väl valda ord från två kapsejsade och halvt utmattade sjödårar (det är vi det om ni inte förstod det).

Mätta och belåtna ger vi oss av till den närliggande busstationen, och sätter oss på den tomma bussen mot nya äventyr, dvs Vimmerby; känd barnboksförfattares hemstad och nu även väntplats för slitna sjörövarpirater, för det är nog den närmaste icke-uppmålade bild av oss just då som jag kan komma på. En intressant notis vi upplevde på denna eminenta resa genom Kalmar läns små slingrande vägar och småsamhällen bestående av en sliten korsning, två hus och en nedlagd bensinmack, var bristen av brevbärare. Någon smart jävel har då kommit på att, va fan, busschaffisen har ju knappast mycket att göra på den här sträckan, jag menar, hur många kan vilja åka kommunalt till en nedlagd bensinstation, och två par hus fyller ju inte upp gubbens tidsschema till bristningsgränsen direkt. Vi gör honom till busschaufför/brevbärare, så kan han tömma postlådorna på vägen! Det kan ändå inte vara många brev utmed denna stendöda rutt, även om jag kan tänka mig att detta förmodligen var ett av få möjliga kommunikationssätt förutom röksignaler och den lokala skvallertanten. Täckning på mobilen var ju bara att glömma! Vilken mobil förresten, det var en hel pers att bara lyckas hålla en gnutta batteri kvar i telefonen under det senaste dygnets strapats utan någon nämnvärd kontinuerlig ström-lyx.

14 brevlådor senare, och ett par lokalförmågors dagliga dos av kommunikation med vår busschauför/brevbärare, förmodligen den enda kontakt med omvärlden de har, stackarna, anländer vi Östergötlandsmetropolen Vimmerby.

I väntan på Kustpilen i Vimmerby

Här har vi 20 minuters väntetid på tåget, så då kan man passa på att borsta tänderna, vilka hade försummats ett par dygn. En omgång med deo-stickan var också ett klokt val vill jag minnas, för jag kan inte säga att någon av oss luktade hallon och blåbär direkt. Inser också att om vi sätter oss ned på något som sitter fast i jordskorpan, som en eminent parkbänk, så tycks hela världen gunga. Gratis fylla, weeeeeii...

Vårt tajta tidsschema tycks hålla ihop än så länge för tåget är på minuten i tid. En förskräckt tjej på kanske 20 vårar får dela bordsplats med oss sluskar och bli förskrämd när vi hamstrar vartenda eluttag i vagnen. Tekniknördar som vi är, är vi förstås sjukligt beroende av el.

En händelselös timme senare, samt genomgång av x antal reservplaner ifall vi inte hinner med färjan i västervik, anländer vi Rimforsa klockan strax-över-19ish. Här får Gurra visa vad vårens joggingturer har gett, när han löpandes måste springa de c:a 3km det är till landsstället från järnvägsstationen. Behöver jag påminna om att det är jävulskt bråttom om vi även ska hinna de 15milen till Oskarshamn och färjan på max 2 timmar?

Gurra når nära personbästa, och en kvart senare sladdar han in med blåa faran vid järnvägsstationen där undertecknad har spenderat tiden med att glassa i solen och vakta väskor. In med allt i bilen och med en rivstart påbörjar vi en bilfärd som hämtad ur ett Gunball-lopp. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, det kryllar nämligen av fartkamror efter Västervik.

Färden går som planerad i vilket fall, men vi har ett ytterligare problem som spär på vårt stackars ansträngda tidsschema; bensinen räcker inte hela vägen fram. När bensinlampan börjar lysa efter c:a 12 mil flyger vi in i närmsta odefinierade håla utmed vägen för lite tätbebyggd rally. Att hitta en besinmack var svårare än det låter, men efter att ha stoppad en av de makligt långsamma barnvagns-mammorna på "stan", det fanns inte så många att välja på, och behövt lägga band på oss själva när hon pratar ungefär lika snabbt som en gammal 45-varvs vinylskiva körd i 33-hastighet, så får vi i alla fall en vägbeskrivning till närmsta mack.

Macken hittas, och jag kan säga så här, vilket formel 1-team som helst i världen hade velat anställa oss om de hade sett vår tankning. Väl ute på vägen igen har vi ungefär 45min på oss innan incheckningen stänger. Vi ber om inga köer de sista 3-4 milen. Våra böner besvaras av Karma och efter att ha race'at in i Oskarshamn med den lokala volvo-raggar-befolkningen hittar vi terminalen, 15 minuter innan incheckningen stänger. Vi har lyckats, tänker vi, vi har verkligen lyckats...

- Tyvärr, färjan är fullbokad, men ni kan få ställa er i reservkön där borta, pekar biljettkasörskan vid incheckningen.

I reservkön till Gotlandsfärjan i Oskarshamn

Hur ska det gå nu? Kommer våra hjältar att någonsin få komma till Visby och få steka precis som alla de andra 08orna? Missa inte den spännande upplösningen!

Mondaybar Black Weekend presents Yoji

Nu ligger bilderna uppe från helgens Mondaybarfest med Yoji mfl! Gå in och kolla på Fresa.se!

Vi ses på 360 Black & White @ GK på fredag!

Mondaybar Black Weekend - Yoji

Stockholmsveckan - Del 2

Dags för del 2 av denna spännande historia om två helt vanliga killar, Karma o deras drömmar om att få spruta champange!

För att summera del 1 så har vi alltså tappat ett trailerhjul, tagit oss till båtrampen, fått ner båten i vattnet, meckat el då inte bensinpumpen ville funka, tagit oss till Västervik, och nu befinner vi oss alltså strax utanför samma stad med ett sjuhelvetes skrik från motorn.

...snabbt döda motorn. Vi befinner oss ett par hundra meter från Västervik hamn, ingen sjönöd med andra ord, men vad var det där för hemskt ljud? Vi startar upp igen, och motorn låter hur fin som helst, tills man gasar upp till ett par tusen varv, då återkommer det där galet höga skrikande ljudet som bara metallfriktion kan skapa. Våra ingenjörshjärnor jobbar på högvarv igen, och vi kan lokalisera ljudet till generatorn alternativt den fyrkantiga mojängen ovanför som senare identifieras till servopump. Vi kör sakta in till gästhamnen och börjar felsöka.

- "Borde det inte vara olja i servopumpen", säger jag.
- "Det har det aldrig varit tidigare", kontrar Gurra.

Servopumpar brukar smörja sig själva genom hydraloljan som finns i systemet. Utan olja går pumpen torr, vilket är allt annat än optimalt. Vi beger oss in till stan till fots på jakt efter hydralolja en måndagkväll runt 23. Vår tidsplan är nu totalt förstörd, det inser vi, och även om vi fixar det nytillkomna problemet snabbt och enkelt med lite olja, gör vi nog vårt första smarta genidrag på hela vår resa; vi ska INTE åka över ikväll.

Efter lite hjälp av lokalbefolkningen lokaliserar vi en liten bensinmack som kanske inte har det största utbudet av oljor och annat kul man kan behöva till en motor. Hydralikolja hittar vi dock, avsedd för kardanaxlar. Olja som olja, vad har vi för val? Ge upp? Har fortfarande inte lagt in den ordkombinationen i T9-funktionen på telefonen.

Kvällen avslutas med oljepåfyll och äta den kanske äckligaste pastasalladen jag någonsin ätit. Vet inte om det berodde på att den faktiskt var äcklig, eller om beskheten i munnen berodde på alla motgångar. En öl fick bli trösten, folköl, suck. Vår första natt i båten löpte långsamt. Vår plan var att försöka sticka tidigt på morgonen, så vi slapp betala hamnavgift. Egentligen borde vi kanske ha betalat avgiften, karma var ju inte direkt vår vän vid det här laget. Jag till och med drömde att hamnkaptenen knackade på mitt i natten och skulle ha sin avgift.

Larmet på telefonen var satt till 05:00, tyvärr fullständigt dog telefonen under natten, så vi kom inte upp förrän runt 05:30. Nu var det dags för det avgörande ögonblicket, skulle vi komma iväg, eller skulle vi bli kvar i Västervik? Skulle motorn funka som den ska, utan några missljud? Karma gav oss sitt största leende; motorn spann som en katt, utan några som helst skrikiga ljud! Vi flög fram i marschfart, i soluppgång, fin sjö, livet lekte! Det vart ingen frukost den morgonen, vi var så taggade på att komma iväg att vi lika gärna kunde käka när vi kom fram, eller...?

Påväg över Östersjön, destination Visby.

Ju längre ut från fastlandet vi kom ju högre vart vågorna, till sist låg de på mellan 0,5-1m, vilket inte är så högt för att vara Östersjön, men det gick inte att hålla marschfart i den sjön, båten bokstavligt flög mellan vågtopparna, och vinden kom från söder, dvs slog oss mot styrbord sida vilket gjorde att båten rörde sig i en korkskruvsrörelse, inget för den som är sjösjuk kan jag säga! Vi ville heller inte att nånting skulle gå sönder i båten igen, så vi drog ner på farten. Snart börjar vi höra misständningar från motorn som också tappar ork och inte svarar alls på gaspådrag lika rappt längre. Det är svårt att överhuvudtaget plana längre. Vi fortsätter i lugn fart istället i hopp om att den helt enkelt inte orkar ta sig upp i den gropiga sjön. En timme senare har karma blivit sur på oss, och motorn stendör, mitt ute på Östersjön. Det är en rätt läskig känsla att ligga och guppa i en liten låg båt mitt ute på ett hav där man inte ser land nånstans. Paniken kryper sig på en, men jag vill inte skrämma upp Gurra mer än nödvändigt, så jag lägger band på känslorna och försöker behålla lugnet. Det är svårt att tänka logiskt i en sån situation. Jag försöker få fart på ingenjörshjärnan än en gång, men den vill inte bryta sig igenom panikdimman. Jag har många års erfarenhet av att mecka med motorer, det här borde inte vara så svårt. Vi kollar gnista till tändstiften, kollar alla tändkablar, kollar att bensinpumpen går, att det går fram bensin till förgasaren, allt verkar vara i sån ordning, men motorn vägrar starta.

Vi ligger och guppar i säkert 1-2 timmar i gassande sol och börjar tänka i överlevnadsbanor. Vi har 3 liter vatten, en halv ballerinarulle och en påse chips, Sourcreme & Bernaise vill jag minnas. Hur länge överlever man på det? Om ett par dagar borde vi ha drivit upp till Stockholm...

Vi har med en liten utombordare på 2,5hk för säkerhets skull. Nu är det hög tid att använda denna livlina, men hur ska vi fästa den på båten? Badbryggan visar sig vara alldeles för tjock. Dags att visa sina ingenjörsegenskaper och bygga motorfäste! Steg ett är att fästa en lina i motorn o fästa den i båten, ifall den skulle åka i drickat. Gurra håller motorn, jag håller i gurra som lutar sig ut över akterspegeln i en meter vågor. Plums säger motorn, och plums säger gurra när han hoppar efter! Jag håller hårt i hans livbälte, och upp kommer båda, lite blötare än tidigare! Det var den motorn tänkte vi...

30 minuter senare har vi byggt ihop vårt motorfäste i bästa MacGyver-anda beståendes av fyra tampar i olika längder, en båtstege, två fendrar, en båtshake och ett par meter lågspänningskabel.

(c) Motorfäste för utombordare

Gurra hade haft en föraning om att vi kunde hamna i sjönöd (lite självinsikt har vi ändå), så en komradio hade inhandlats. Att den visade sig bara nå ett par kilometer är en helt annan historia. Vi var 5 mil från närmsta land. Man kunde se två segelbåtar vid horisonten som verkade åka åt vårt håll, så med vår nyvunna super-motor, som knappt kunde förmå vårt fartyg att hålla styrfart, satte vi bäring mot våra ståtliga räddare i (sjö)nöden. När vi närmade oss den första segelfarkosten försökte de styra undan oss, och det är inte lätt att jaga en segelbåt med en 2 ton tung motorbåt med plastpropeller och 2.5hk under huven, sen Gurra gjorde ett tappert försök att anropa dem samt ge de rätta nödsignalerna, dvs att flaxa som en vingklippt fasan med armarna tills vår räddare ändrar kurs och går mot oss! Vi är räddade! Segelbåten är bättre utrustade än oss med VHS-radio som de kan kontakta kustbevakningen med och som efter många om och men (de vill att segelbåten skulle bogsera oss till Gotland först men det ville de inte) skickar en båt för att bogsera oss in till land.

Vi får sitta ytterligare en timme och fundera på våra liv och vår situation och skämmas medan vår räddare cirkulerar oss. Till slut dyker de upp, och jag vet med det samma vad vi kommer få höra när de kommer fram, och mycket riktigt får jag rätt:

- Tjena grabbar, va gör ni här ute? Den där ser inte ut att höra hemma här!

- Ingen aning, vi försöker ta oss till Gotland. Kan ni bogsera oss dit?

- Det kan ni ju drömma om...

- Det var i alla fall värt ett försök!

Ska tillägga att det vart en lite lustig situation efter att vi fått blåsa i alkomätaren och sen ska visa de båda herrarna från kustbevakningen att motorn vägrar starta. Tändningslåset är inte som alla andra vanliga tändningslås som behöver en nyckel för att kunna vridas om. Denna eminenta amerikanska konstruktion nöjer sig med en platt skruvmejsel modell medium, som inte tilltalar våra kära lagens-väktare-på-sjön som inte verkar tycka detta är helt oskyldigt, och där påbörjas projekt ta-reda-på-vem-båten-egentligen-tillhör. Efter några oroliga minuter så kommer det positiva svaret fram iaf om vem som faktiskt äger båten, och att det inte är något sorts dåligt get-a-way-försök som slutar i motorhaveri mitt ute på havet, som man kan förvänta sig få se i någon amerikansk båt-version av Cops på TV!

Så vi får glatt luta oss tillbaka, vinka åt Gotlandshållet och tröstäta några trasiga sourcreme/bernaise-chips och steka lite i det underbara vädret medan våra sjönödshjältar bogserar oss mot fastlandet.

Kustbevakningen - Fresa & Gurra, 1-0

Så kunde den här historien ha fått sitt slut, men ni tror väl ändå inte att vi ger upp så pass enkelt? Upp med Mac Airbooken, www.destinationgotland.se, se där ja det går en färja runt 21-tiden från Oskarshamn. En snabb titt på klockan säger oss att det är efter lunch, runt 14-ish.

Dags att prova en ny båt, variant större! Destination Gotland.

Vi har kanske nån timme kvar tills vi har blivit bogserade till Västervik, om inget går snett, som att kustbevakningens båt sjunker, eller att vi går på ett omärkt grund. 15:00 i Västervik, tjafsa lite med valfri trevlig verkstadsgubbe, ~30 min, ta oss kommunalt till Rimforsa, säg 18-19, hämta bilen, och fräsa ner de 15 milen till Oskarshamn, ~19:30-20:30, PERFEKT! Bokat och klart, in your face Karma!... PANG!!

Fortsättning följer... :)