Stockholmsveckan - Del 2

Dags för del 2 av denna spännande historia om två helt vanliga killar, Karma o deras drömmar om att få spruta champange!

För att summera del 1 så har vi alltså tappat ett trailerhjul, tagit oss till båtrampen, fått ner båten i vattnet, meckat el då inte bensinpumpen ville funka, tagit oss till Västervik, och nu befinner vi oss alltså strax utanför samma stad med ett sjuhelvetes skrik från motorn.

...snabbt döda motorn. Vi befinner oss ett par hundra meter från Västervik hamn, ingen sjönöd med andra ord, men vad var det där för hemskt ljud? Vi startar upp igen, och motorn låter hur fin som helst, tills man gasar upp till ett par tusen varv, då återkommer det där galet höga skrikande ljudet som bara metallfriktion kan skapa. Våra ingenjörshjärnor jobbar på högvarv igen, och vi kan lokalisera ljudet till generatorn alternativt den fyrkantiga mojängen ovanför som senare identifieras till servopump. Vi kör sakta in till gästhamnen och börjar felsöka.

- "Borde det inte vara olja i servopumpen", säger jag.
- "Det har det aldrig varit tidigare", kontrar Gurra.

Servopumpar brukar smörja sig själva genom hydraloljan som finns i systemet. Utan olja går pumpen torr, vilket är allt annat än optimalt. Vi beger oss in till stan till fots på jakt efter hydralolja en måndagkväll runt 23. Vår tidsplan är nu totalt förstörd, det inser vi, och även om vi fixar det nytillkomna problemet snabbt och enkelt med lite olja, gör vi nog vårt första smarta genidrag på hela vår resa; vi ska INTE åka över ikväll.

Efter lite hjälp av lokalbefolkningen lokaliserar vi en liten bensinmack som kanske inte har det största utbudet av oljor och annat kul man kan behöva till en motor. Hydralikolja hittar vi dock, avsedd för kardanaxlar. Olja som olja, vad har vi för val? Ge upp? Har fortfarande inte lagt in den ordkombinationen i T9-funktionen på telefonen.

Kvällen avslutas med oljepåfyll och äta den kanske äckligaste pastasalladen jag någonsin ätit. Vet inte om det berodde på att den faktiskt var äcklig, eller om beskheten i munnen berodde på alla motgångar. En öl fick bli trösten, folköl, suck. Vår första natt i båten löpte långsamt. Vår plan var att försöka sticka tidigt på morgonen, så vi slapp betala hamnavgift. Egentligen borde vi kanske ha betalat avgiften, karma var ju inte direkt vår vän vid det här laget. Jag till och med drömde att hamnkaptenen knackade på mitt i natten och skulle ha sin avgift.

Larmet på telefonen var satt till 05:00, tyvärr fullständigt dog telefonen under natten, så vi kom inte upp förrän runt 05:30. Nu var det dags för det avgörande ögonblicket, skulle vi komma iväg, eller skulle vi bli kvar i Västervik? Skulle motorn funka som den ska, utan några missljud? Karma gav oss sitt största leende; motorn spann som en katt, utan några som helst skrikiga ljud! Vi flög fram i marschfart, i soluppgång, fin sjö, livet lekte! Det vart ingen frukost den morgonen, vi var så taggade på att komma iväg att vi lika gärna kunde käka när vi kom fram, eller...?

Påväg över Östersjön, destination Visby.

Ju längre ut från fastlandet vi kom ju högre vart vågorna, till sist låg de på mellan 0,5-1m, vilket inte är så högt för att vara Östersjön, men det gick inte att hålla marschfart i den sjön, båten bokstavligt flög mellan vågtopparna, och vinden kom från söder, dvs slog oss mot styrbord sida vilket gjorde att båten rörde sig i en korkskruvsrörelse, inget för den som är sjösjuk kan jag säga! Vi ville heller inte att nånting skulle gå sönder i båten igen, så vi drog ner på farten. Snart börjar vi höra misständningar från motorn som också tappar ork och inte svarar alls på gaspådrag lika rappt längre. Det är svårt att överhuvudtaget plana längre. Vi fortsätter i lugn fart istället i hopp om att den helt enkelt inte orkar ta sig upp i den gropiga sjön. En timme senare har karma blivit sur på oss, och motorn stendör, mitt ute på Östersjön. Det är en rätt läskig känsla att ligga och guppa i en liten låg båt mitt ute på ett hav där man inte ser land nånstans. Paniken kryper sig på en, men jag vill inte skrämma upp Gurra mer än nödvändigt, så jag lägger band på känslorna och försöker behålla lugnet. Det är svårt att tänka logiskt i en sån situation. Jag försöker få fart på ingenjörshjärnan än en gång, men den vill inte bryta sig igenom panikdimman. Jag har många års erfarenhet av att mecka med motorer, det här borde inte vara så svårt. Vi kollar gnista till tändstiften, kollar alla tändkablar, kollar att bensinpumpen går, att det går fram bensin till förgasaren, allt verkar vara i sån ordning, men motorn vägrar starta.

Vi ligger och guppar i säkert 1-2 timmar i gassande sol och börjar tänka i överlevnadsbanor. Vi har 3 liter vatten, en halv ballerinarulle och en påse chips, Sourcreme & Bernaise vill jag minnas. Hur länge överlever man på det? Om ett par dagar borde vi ha drivit upp till Stockholm...

Vi har med en liten utombordare på 2,5hk för säkerhets skull. Nu är det hög tid att använda denna livlina, men hur ska vi fästa den på båten? Badbryggan visar sig vara alldeles för tjock. Dags att visa sina ingenjörsegenskaper och bygga motorfäste! Steg ett är att fästa en lina i motorn o fästa den i båten, ifall den skulle åka i drickat. Gurra håller motorn, jag håller i gurra som lutar sig ut över akterspegeln i en meter vågor. Plums säger motorn, och plums säger gurra när han hoppar efter! Jag håller hårt i hans livbälte, och upp kommer båda, lite blötare än tidigare! Det var den motorn tänkte vi...

30 minuter senare har vi byggt ihop vårt motorfäste i bästa MacGyver-anda beståendes av fyra tampar i olika längder, en båtstege, två fendrar, en båtshake och ett par meter lågspänningskabel.

(c) Motorfäste för utombordare

Gurra hade haft en föraning om att vi kunde hamna i sjönöd (lite självinsikt har vi ändå), så en komradio hade inhandlats. Att den visade sig bara nå ett par kilometer är en helt annan historia. Vi var 5 mil från närmsta land. Man kunde se två segelbåtar vid horisonten som verkade åka åt vårt håll, så med vår nyvunna super-motor, som knappt kunde förmå vårt fartyg att hålla styrfart, satte vi bäring mot våra ståtliga räddare i (sjö)nöden. När vi närmade oss den första segelfarkosten försökte de styra undan oss, och det är inte lätt att jaga en segelbåt med en 2 ton tung motorbåt med plastpropeller och 2.5hk under huven, sen Gurra gjorde ett tappert försök att anropa dem samt ge de rätta nödsignalerna, dvs att flaxa som en vingklippt fasan med armarna tills vår räddare ändrar kurs och går mot oss! Vi är räddade! Segelbåten är bättre utrustade än oss med VHS-radio som de kan kontakta kustbevakningen med och som efter många om och men (de vill att segelbåten skulle bogsera oss till Gotland först men det ville de inte) skickar en båt för att bogsera oss in till land.

Vi får sitta ytterligare en timme och fundera på våra liv och vår situation och skämmas medan vår räddare cirkulerar oss. Till slut dyker de upp, och jag vet med det samma vad vi kommer få höra när de kommer fram, och mycket riktigt får jag rätt:

- Tjena grabbar, va gör ni här ute? Den där ser inte ut att höra hemma här!

- Ingen aning, vi försöker ta oss till Gotland. Kan ni bogsera oss dit?

- Det kan ni ju drömma om...

- Det var i alla fall värt ett försök!

Ska tillägga att det vart en lite lustig situation efter att vi fått blåsa i alkomätaren och sen ska visa de båda herrarna från kustbevakningen att motorn vägrar starta. Tändningslåset är inte som alla andra vanliga tändningslås som behöver en nyckel för att kunna vridas om. Denna eminenta amerikanska konstruktion nöjer sig med en platt skruvmejsel modell medium, som inte tilltalar våra kära lagens-väktare-på-sjön som inte verkar tycka detta är helt oskyldigt, och där påbörjas projekt ta-reda-på-vem-båten-egentligen-tillhör. Efter några oroliga minuter så kommer det positiva svaret fram iaf om vem som faktiskt äger båten, och att det inte är något sorts dåligt get-a-way-försök som slutar i motorhaveri mitt ute på havet, som man kan förvänta sig få se i någon amerikansk båt-version av Cops på TV!

Så vi får glatt luta oss tillbaka, vinka åt Gotlandshållet och tröstäta några trasiga sourcreme/bernaise-chips och steka lite i det underbara vädret medan våra sjönödshjältar bogserar oss mot fastlandet.

Kustbevakningen - Fresa & Gurra, 1-0

Så kunde den här historien ha fått sitt slut, men ni tror väl ändå inte att vi ger upp så pass enkelt? Upp med Mac Airbooken, www.destinationgotland.se, se där ja det går en färja runt 21-tiden från Oskarshamn. En snabb titt på klockan säger oss att det är efter lunch, runt 14-ish.

Dags att prova en ny båt, variant större! Destination Gotland.

Vi har kanske nån timme kvar tills vi har blivit bogserade till Västervik, om inget går snett, som att kustbevakningens båt sjunker, eller att vi går på ett omärkt grund. 15:00 i Västervik, tjafsa lite med valfri trevlig verkstadsgubbe, ~30 min, ta oss kommunalt till Rimforsa, säg 18-19, hämta bilen, och fräsa ner de 15 milen till Oskarshamn, ~19:30-20:30, PERFEKT! Bokat och klart, in your face Karma!... PANG!!

Fortsättning följer... :)