Stockholmsveckan - Del 3

Här kommer den 3e och näst sista delen i den gastkramande novellen om två killar som gett sina liv på att försöka ta sig till Gotland under Stockholmsveckan i Visby. Hur ska det gå, kommer de någonsin fram, och i så fall på vilket sätt? Spänningen är olidlig! Fram med popcornsskålen och håll i er, vi fortsätter där vi lämnade våra stackars sjöbrutna killar förra gången, efter en ordentlig smäll...

Vad i helvete var det undrar vi?? Gick bogseröglan nu också? Turligt nog var det inte öglan, utan det visade sig att det var lite väl tungt för bogserlinan att dra ~2ton dövikt i 0.5-1m vågor, den gick rakt av. Inget man inte fixar med lite knopar, och så var vi påväg igen. Karma ska visst väga upp allt positivt, som att boka Gotlandsfärja, med något negativt. Bäst vi försöker hålla oss neutrala så det inte uppstår fler missöden, men hur ska det gå till...

Påväg in till Västervik tornar gråa moln upp, och vår blå östersjöhimmel med stekande sol byts ut mot regn lagom till att kustbevakningskillarna lägger till vår båt vid Hughes Marina, dvs verkstaden. Upp med kapellen, skaka hand med våra livräddare och tacka så mycket för hjälpen, och en och annan lyckönskning att allt ska gå bra med vår båt, vinkar vi adjö till havets änglar. Nu vet jag att mina skattepengar även går till bra saker, och nångång ska man ju få valuta för alla pengar man betalat in till staten.

Givetvis har vi förtöjt båten på ett ställe där den inte kan ligga, så efter lite assistans från den intilliggande super-yatchens ägare drar vi båten förbi detta flytande palats med tungan rätt i mun och fingrarna korsade att vi inte råkar repa den här mångmiljon-historian, det vore ju som grädde på moset!

Inga missöden uppstår, och vi tar vår flykt undan regnet upp mot verkstadshallen för att försöka få tag på någon som kan kolla på båten. Vi träffar på en trevlig mekaniker, och efter att ha berättat om våra försök att få liv i motorn, bestäms det att båten får ligga kvar tills de får tid att titta på den. Det är bara att packa ur det vi behöver och påbörja vår strapats till närmsta tåg/buss-station i ett försök att ta oss till Rimforsa. Men först behövde undertecknad slå en drill för första gången på nio timmar. Den pissen var underbar kan tilläggas!

En kvart senare anländer vi till Västerviks kombinerade tåg/buss-station, där Gurra undersöker snabbaste sättet att ta sig härifrån mot Rimforsa. Det visar sig bli buss till Vimmerby, och där byte till Kustpilen till Rimforsa. Framme i Rimforsa runt 19:00, om inga förseningar uppstår. Vi måste checka in på fartyget strax innan 21 SENAST, det kommer bli tajt med tid! Inget att göra åt, det ska gå.

Vi har ungefär en timmes dötid innan bussen avgår, och efter att ha insett att vi enbart ätit en ballerinakaka och en halv påse chips på hela dagen spenderar vi den på Sibylla med varsin jätte-måltid. Gurras korv/mos och pommes-bricka verkade inte enbart dra till sig våran uppmärksamhet, utan även den lokala uteliggar/psykpatient-klientelet i Västervik, som efter att försökt fingra till sig ett par pommes från den sammes tallrik blir avvisad från restaurangen/sunkmojjen med ett par väl valda ord från två kapsejsade och halvt utmattade sjödårar (det är vi det om ni inte förstod det).

Mätta och belåtna ger vi oss av till den närliggande busstationen, och sätter oss på den tomma bussen mot nya äventyr, dvs Vimmerby; känd barnboksförfattares hemstad och nu även väntplats för slitna sjörövarpirater, för det är nog den närmaste icke-uppmålade bild av oss just då som jag kan komma på. En intressant notis vi upplevde på denna eminenta resa genom Kalmar läns små slingrande vägar och småsamhällen bestående av en sliten korsning, två hus och en nedlagd bensinmack, var bristen av brevbärare. Någon smart jävel har då kommit på att, va fan, busschaffisen har ju knappast mycket att göra på den här sträckan, jag menar, hur många kan vilja åka kommunalt till en nedlagd bensinstation, och två par hus fyller ju inte upp gubbens tidsschema till bristningsgränsen direkt. Vi gör honom till busschaufför/brevbärare, så kan han tömma postlådorna på vägen! Det kan ändå inte vara många brev utmed denna stendöda rutt, även om jag kan tänka mig att detta förmodligen var ett av få möjliga kommunikationssätt förutom röksignaler och den lokala skvallertanten. Täckning på mobilen var ju bara att glömma! Vilken mobil förresten, det var en hel pers att bara lyckas hålla en gnutta batteri kvar i telefonen under det senaste dygnets strapats utan någon nämnvärd kontinuerlig ström-lyx.

14 brevlådor senare, och ett par lokalförmågors dagliga dos av kommunikation med vår busschauför/brevbärare, förmodligen den enda kontakt med omvärlden de har, stackarna, anländer vi Östergötlandsmetropolen Vimmerby.

I väntan på Kustpilen i Vimmerby

Här har vi 20 minuters väntetid på tåget, så då kan man passa på att borsta tänderna, vilka hade försummats ett par dygn. En omgång med deo-stickan var också ett klokt val vill jag minnas, för jag kan inte säga att någon av oss luktade hallon och blåbär direkt. Inser också att om vi sätter oss ned på något som sitter fast i jordskorpan, som en eminent parkbänk, så tycks hela världen gunga. Gratis fylla, weeeeeii...

Vårt tajta tidsschema tycks hålla ihop än så länge för tåget är på minuten i tid. En förskräckt tjej på kanske 20 vårar får dela bordsplats med oss sluskar och bli förskrämd när vi hamstrar vartenda eluttag i vagnen. Tekniknördar som vi är, är vi förstås sjukligt beroende av el.

En händelselös timme senare, samt genomgång av x antal reservplaner ifall vi inte hinner med färjan i västervik, anländer vi Rimforsa klockan strax-över-19ish. Här får Gurra visa vad vårens joggingturer har gett, när han löpandes måste springa de c:a 3km det är till landsstället från järnvägsstationen. Behöver jag påminna om att det är jävulskt bråttom om vi även ska hinna de 15milen till Oskarshamn och färjan på max 2 timmar?

Gurra når nära personbästa, och en kvart senare sladdar han in med blåa faran vid järnvägsstationen där undertecknad har spenderat tiden med att glassa i solen och vakta väskor. In med allt i bilen och med en rivstart påbörjar vi en bilfärd som hämtad ur ett Gunball-lopp. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, det kryllar nämligen av fartkamror efter Västervik.

Färden går som planerad i vilket fall, men vi har ett ytterligare problem som spär på vårt stackars ansträngda tidsschema; bensinen räcker inte hela vägen fram. När bensinlampan börjar lysa efter c:a 12 mil flyger vi in i närmsta odefinierade håla utmed vägen för lite tätbebyggd rally. Att hitta en besinmack var svårare än det låter, men efter att ha stoppad en av de makligt långsamma barnvagns-mammorna på "stan", det fanns inte så många att välja på, och behövt lägga band på oss själva när hon pratar ungefär lika snabbt som en gammal 45-varvs vinylskiva körd i 33-hastighet, så får vi i alla fall en vägbeskrivning till närmsta mack.

Macken hittas, och jag kan säga så här, vilket formel 1-team som helst i världen hade velat anställa oss om de hade sett vår tankning. Väl ute på vägen igen har vi ungefär 45min på oss innan incheckningen stänger. Vi ber om inga köer de sista 3-4 milen. Våra böner besvaras av Karma och efter att ha race'at in i Oskarshamn med den lokala volvo-raggar-befolkningen hittar vi terminalen, 15 minuter innan incheckningen stänger. Vi har lyckats, tänker vi, vi har verkligen lyckats...

- Tyvärr, färjan är fullbokad, men ni kan få ställa er i reservkön där borta, pekar biljettkasörskan vid incheckningen.

I reservkön till Gotlandsfärjan i Oskarshamn

Hur ska det gå nu? Kommer våra hjältar att någonsin få komma till Visby och få steka precis som alla de andra 08orna? Missa inte den spännande upplösningen!