Allt går i 200 känns det som

Händer mycket saker i mitt liv just nu, och det är lite rörigt och stressigt, kul och tråkigt på en gång. Helgen har varit händelsefull, och jag har generellt sett haft jävligt roligt! Skitkul att lära känna lite nya sthlms-folk, men mer om det senare :)

Skulle vilja börja skriva om det jobbigaste som hände i helgen, rättare sagt i fredags natt.
Förstås handlar det om Christine, som var i Linköping i helgen. Jag, gurra, fredde och robert hade varit på barBQ på Isabells födelsedagsfest, men vi gick rätt tidigt. Gurra ville till Platens, där Cissi, Malle och C var, medan robert ville till BK. Vet inte varför jag valde att följa med gurra när jag visste att hon var där, men jag gjorde iaf det.

Som väntat var det svårt att se och träffa henne, och jag blev tystlåten, precis som tidigare gånger. Vet inte varför jag skulle självplåga mig själv med det, men jag tror jag ville bevisa för mig själv att jag kan ta kontroll över situationen o vara i hennes närhet utan att bli ett tillbakadraget vrak. Gick väl sådär. Jag är inte mig själv i närheten av henne, och hur mycket jag än anstränger mig att försöka vara det är jag inte bekväm i situationen över huvudtaget. Jag är förvirrad över läget och hur jag ska kunna gå vidare. Det blir inte bättre så som det är nu, men jag vet inte hur jag ska kunna förändra situationen till det bättre.

Hon ville prata ut när platens stängde, men jag kände inte att jag har något mer att prata om, hon vet precis vad jag vill, och jag sa det till henne. Men hon hade frågor hon ville få svar på, så jag gick med på att hon följde med upp till mig för att prata.

Vi satt i 3 timmar och pratade till tidigt på morgonen, och hade säkert kunnat prata ännu längre... Jag vet inte om du fick svar på dina frågor, för min del kom jag nog inte vidare i situationen även om jag inte förlorade något på att försöka. Finns bara en enda sak jag vill, och det är att få vara nära dig, höra din röst, känna din lukt, få dig att älska mig lika mycket som jag älskar dig. Jag gör vad som helst för att komma närmre den verkligheten. Alternativet att släppa taget har svårt att rota sig i mina tankar.

Det här är den svåraste situation jag någonsin satt mig i mitt liv. Emotionellt sett känner jag mig som ett vrak när jag pratar med henne, och det känns som det blir värre och värre. Orden stakade sig i halsen från minut ett, och jag grät genom hela samtalet. Fick sån ångestpanik att jag många stunder inte kunde tala, det kom inga ord när jag öppnade munnen, enbart tårar och skakningar. Kändes som jag kunde sitta i evigheter innan jag fick ut några som helst ord som hördes. Förstår inte hur min hjärna och kropp kan reagera på det viset. Kanske förstärkte alkoholen mina sinnen, men har ändå svårt att acceptera att jag kan hamna så nära ett tillstånd när jag känner att jag nästan totalt tappar kontrollen över mina känslor.

Jag har fått många förslag på hur jag ska gå vidare av vänner, men jag känner mig inte klokare för det. Jag har försökt allt känns det som förutom att gå tillbaka till mitt "gamla jag", och det sättet jag löste sådana här situationer på då. Jag har lovat mig själv att aldrig bli den personen igen, och jag vill verkligen inte sköta det här på det viset, det är inte rätt någonstans, och jag vet inte om jag ens skulle kunna göra det alls... Men det känns tomt i huvudet på idéer. Hur jag än vrider och vänder på läget kommer jag antingen själv att fortsätta vara ledsen och ha världens panikångestattacker så fort jag hör talas om henne, eller så kommer jag att såra henne och sätta våra gemensamma vänner i kläm, något jag känner att jag redan börjat göra. Jag vet att jag inte kan fortsätta så här. Jag ser att hon inte mår bra av det här heller, och det känns som att jag håller kvar henne och gör henne ledsen pga att hon bryr sig och pga att jag inte kan släppa taget. Jag har dock ingen bra lösning på hur jag ska få allt att bli bra, och det gör mig så ledsen att jag bara vill gräva ner mig i sängen och aldrig mer gå upp.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, eller att tycka att Christine gör något fel, för det tycker jag absolut inte att hon gör själv. Hon är mer omtänksam än någon annan människa jag känner, och det är kanske det som gör det så svårt för mig att glömma och gå vidare. Jag kan inte bli sur eller förbannad på henne, tycka illa om henne, hata henne, för hon gör inget fel, hon är inte elak, hon har aldrig gjort mig illa på något sätt egentligen, det är mina känslor som gör mig själv illa.

Hur får man känslor att gå över för en sådan person? Om jag inte kan tycka illa om henne, hur ska jag då någonsin kunna få mina känslor att gå över? När jag läser de meningarna känns det som jag ber dig att vara elak mot mig för att jag ska kunna skapa känslor som gör att jag tycker illa om dig, och därmed sänker alla mina kärlekskänslor för dig. Mitt sätt att tänka logiskt (där lånade jag det ordet med). Dock vill jag inte att du ska vara elak mot mig, jag vill absolut inte det, men då är vi helt plötsligt tillbaka på ruta ett. Jag säger inte ens att jag är säker på att det skulle funka överhuvudtaget heller, så det är verkligen ett moment 22. Därmed är jag tillbaka till min huvudfrågeställning: Hur i helvete går jag vidare?

Jag vill inte att någon kommenterar det här inlägget, för det finns ingen som kan ge mig svar på någon av dessa frågor. Jag kommer ta bort alla kommentarer som skrivs, vad det än står. Jag vill att de som läser det här ska få en insyn i hur sjukt jobbigt jag tycker att hela den här situationen är, och det sista jag vill är att folk sympatiserar för "min sida". Det här är ett enda stort gemensamt problem utan några sidor alls.