Jobbiga känslor

Idag känns det sådär bra, hade skitsvårt att sova inatt pga att jag låg och tänkte på hur det var för inte så länge sen, hur mycket bättre jag mådde, och vilka små futtiga dagsproblem man hade då.

Det är ungefär som när man blir sjuk. Man glömmer alla sina fjantiga små vardagsproblem, och koncentrarar sig på sjukdomen och vill inget annat hellre än bli frisk. När man väl blir frisk, glömmer man hur jobbigt det var att vara sjuk, och återgår till sina små vardagsproblem.

Just nu känns det som mitt enda problem i hela världen är mina kärleksbekymmer. Har drömt om henne två nätter i rad nu, och jag vill inte sova längre. Det blir så mycket jobbigare när man vaknar upp ur en sådan dröm, och inte vet om det någonsin kommer bli som drömmen igen. Blir förbannad på mig själv för att jag känner så mkt. Förr i tiden var det aldrig svårt att släppa taget, men den här gången känns det så annorlunda.

Träffade henne idag påväg till affären. Vet inte riktigt hur det kändes, man övertolkar allt som sägs och kroppsspråk som visas. Känns så annorlunda att träffa henne idag, som om jag inte känner henne längre. Hon känns så distanserad, som om det fanns en ogenomtränglig sköld runt om henne. Hon var vackrare än någonsin. Hur kan jag ha varit så jävla blind tidigare? Jag hatar mig själv för det. Så kommer tårarna...

Önskar bara hon kunde säga något, vad som helst. "Dra helvete", eller "jag vill aldrig se dig mer", eller kort och gott "det kommer aldrig bli vi två igen", eller ge någon sorts indikation att det hon visst har känslor kvar, och att det kanske ändå kommer bli vi två igen. Vad som helst vore bättre än vad jag vet nu. Inga kansken, inga oklarheter, svart på vitt! Så man kan gå vidare i livet, ledsnare än nu, eller gladare än nu. Man får iaf möjligheten att gå vidare.

Just nu känns det som om jag sitter fast i en stor mörk cell alldeles ensam, och jag kommer inte härifrån om inte hon öppnar dörren och pekar vart jag ska gå. Jag klarar verkligen inte av att ta mig ut och ta det beslutet själv.