Hjärnstorm

Hade svårt att sova igår, berodde som vanligt (numera) på att jag har så mycket tankar i huvet som har svårt att lägga sig till ro. Förut somnade jag på 2 sekunder, nu känns det som det saknas något för att kunna slappna av. Det är jobbigt när min hjärna går på högvarv över någonting för jag får så svårt att koncentrera mig på annat då.

I tisdags var jag och fikade med Martina efter jobbet. Kändes bra att ha ytterligare en tjej att prata känslor med, de förstår bättre hur tjejer tänker än vad killar gör, vilket kanske inte är så konstigt. Känns inte som jag blir så mkt klokare på hur jag ska hantera min situation ändå dock, men det är alltid skönt att prata av sig. En positiv sak är att det känns lättare att prata känslor inför ens vänner, det kommer jag säkert ha nytta av i framtiden!

Igår var jag o handlade en stor bukett röda rosor blandat med vita nejlikor och vitt slån. Den blev riktigt fin. Kände att jag behövde visa mer för Christine vad jag känner och menar med oss, att jag verkligen menar allvar med vårt förhållande och att jag är beredd att lägga 200% på det och lägga allt annat i mitt liv på en lägre prioritet. Kort och gott, jag vill ha ett äkta förhållande med allt vad det innebär; villa, volvo, vovve! Kanske låter som ett frieri, så det kanske är lite överdrivet, så jag nöjer mig med lägenhet, honda och electra :) Sitter dock i en situation där det är sjukt svårt att visa hur seriös jag vill vara och på vilket allvar jag tar det här på, speciellt till en person där jag inte visat mkt av detta tidigare. En stor blombukett med ett personligt kort var det bästa jag kunde komma på...

Än en gång skakade jag som ett asplöv när jag stod utanför dörren och hjärtat gick i 200. Linda öppnar, Christine är förståss i duschen, perfekt timing eller inte. Nervositeten steg, Linda sa: -Lugna ner dig för fan, hon kommer inte slå dig! Visste väl jag med, men hundratusen scenarion hade redan flashat genom mitt huvud.

Ett par minuter senare kom hon iaf ut, och hon såg rätt förvånad ut när hon såg mig. Det hade jag hoppats på med. Blackout i huvet när jag gav henne blommorna. Minuten innan hade jag ord jag ville berätta som hade räckt säkert i 23 timmar; jag fick fram c:a 2, och inget av dem var väl knappast något banbrytande och revolutionerande. Tog ett par andetag, och förklarade hur mycket jag verkligen tycker om henne (vilket hon iofs redan säkert vet vid det här laget men något jag kan upprepa hur många gånger som helst) samt försökte förklara att jag verkligen menar allvar, och allt vad det innebär, med vårt förhållande. Men det är sjukt svårt att berätta, jag vill VISA, vilket jag inte kommer kunna göra om jag inte får en chans. Frustration...

Känns som jag har gjort och visat vad jag vill, tycker och tänker om oss, och att jag inte kan göra mycket mer än att vänta och hoppas nu. Hoppas hon förstår och framför allt tror på vad jag säger. Tror aldrig jag varit mycket tydligare mot någon ens hjärta löper amok av att bara tänka på, i hela mitt liv. Jag vet att jag inte har varit det...

Att leva i ovisshet är jobbigt, att inte kunna påverka sin framtid. Man är som ett litet löv som flyger med i vinden. Frågan är vad som är värst dock, ovisshet eller ett definitivt slut. Vinden eller elden...