Oj, vilket liv det blev...

Först av allt känner jag att jag måste kommentera förra inläggets kommentarer. Patetisk? Visst, i grund och botten står det för en person som är finkänslig och etiskt medveten eller gripande, så jag tackar för den komplimangen!

Förra inlägget speglade enbart ett sinnestillstånd vid en viss tidpunkt, jag skriver alltid vad jag känner vid den givna tidpunkten, inte hur jag uppfattar hela livets mening. Läs mellan raderna, eller läs åtminstone sista raden i förra inlägget och dra en slutsats utifrån den, så förstår ni säkert innebörden av inlägget och vilka känslor som ligger bakom. Jag är helt övertygad om att den dära rätta tjejen även finns för mig där ute, trots att det känns hopplöst ibland. Jag vill definitivt inte leva som singel resten av mitt liv, men jag vill heller inte leva som singel idag (jag har inte så mkt val) och tycka att det är pest och pina och bli deprimerad för det. Jag kan inte kasta mig in i ett nytt förhållande idag, eller ens kanske inom de närmsta månaderna eller vem vet, året överhuvudtaget? Jag mår inte bra idag innerst inne, och jag gör mitt bästa för att försöka glömma det, för jag mår inte bättre av att gnälla och tycka synd om mig själv hela tiden, jag har redan provat den taktiken. Den fungerar enbart när man mår som sämst och måste få ur sig allt som kokar i huvudet.

Och NEJ, att vara singel innebär inte för mig att "Yes, nu kan jag knulla runt med vem jag vill!". Klart man behöver närhet även när man är singel, mer än någonsin skulle jag t.o.m. vilja påstå. Men det innebär inte att man behöver sex hela tiden. Snarare saknar jag själva närheten, beröringar, värme och trygghet mycket mycket mer.

Kan erkänna att förra inlägget även byggde en hel del på frustration. Frustration av att aldrig fått uppleva ett långt förhållande, att aldrig lyckas få det att funka. Att vara singel är något jag vet hur man lever som. Att leva i ett förhållande är främmande för mig och jag vet inte alltid hur man ska bete sig, det t.o.m. skrämmer mig ibland. Att leva ensam är okomplicerat, att leva tillsammans med någon är väldigt komplext, iaf i min värld. Ändå vill jag inget hellre än att det verkligen ska fungera tillsammans med någon. Att älska någon är underbart. Att älska någon som inte älskar en tillbaka är samtidigt den värsta känsla jag någonsin har upplevt i mitt liv, och skrämmer mig idag mer än något annat.

Hoppas det gav ett bättre ljus än vad mitt förra inlägg verkade göra.