Svårt att släppa saker och ting

VARFÖR har jag så jävla svårt att släppa saker och ting som inte går som jag vill?? Jag blir seriöst TOKIG snart!! Jag har alltid i hela mitt liv haft svårt att acceptera misslyckanden och att saker inte går som jag vill / har planerat. Minns t.ex. när man pluggade, och man kunde sitta med någon uppgift till en tenta och VÄGRA ge upp tills man löst den, om det så innebar att man satt i 8 timmar halva natten. "Den SKA lösas om det så är det sista jag gör i mitt liv", brukade jag tänka. Jag KUNDE inte släppa taget och gå vidare. Misslyckas jag med något i mitt liv blir jag jättedeprimerad, sur, arg och ledsen, och det kan vara minsta lilla fjantiga sak det handlar om, som ett dataspel t.ex. Grejen med materiella ting är dock att man kan försöka hur många ggr som helst, hur länge som helst, det är JAG som bestämmer, inte de materiella tingen. JAG har kontroll. Eller fel, min ENVISHET har kontroll över mig. Hur lär man sig acceptera misslyckanden och gå vidare? Hur övervinner man sin envishet?

Jobbigast är när det är andra människor inblandade som man själv inte kan styra hur som helst. Jag skadar mig själv genom att inte kunna acceptera misslyckanden och att saker inte går min väg. Jag skadar även de människor som är inblandade.

Jag är livrädd att misslyckas med saker och ting här i världen. Något som har hindrat mig i hela mitt liv, eftersom jag i många fall låter bli att göra / testa saker för att jag inte är säker på att jag kan vara bäst, eller att jag ska misslyckas helt. De fall när jag inleder något, och misslyckas på vägen är jobbiga psykiskt sett, för jag vägrar acceptera att jag har misslyckat och att jag inte kan styra upp det rätt igen. Gör om gör rätt har alltid varit ett motto. Men man får inte chansen att göra om varje gång, och då faller hela mottot.

Jag har nästan aldrig misslycktas med något jag har åtagit mig i mitt liv. Säkert ett felaktigt påstående i andras ögon, men JAG har aldrig accepterat något som ett misslyckade. Idag känner jag att denna bubbla är påväg att spricka, och jag är rädd att jag själv kommer göra det med, om jag inte lär mig acceptera och gå vidare utan att titta tillbaka. Hur gör man för att acceptera och gå vidare? Jag har verkligen inget tillfredställande svar på det... Jag förväntar mig inte att någon har ett svar, för det kommer bli moment 22; Alla svar kommer kännas som ett misslyckade, och det kan jag inte acceptera. Jag håller på och bli galen!