Meningen med blogg

Jag ville ha den här bloggen som ett ventileringsställe där jag kan skriva om vad jag tycker, tänker och framförallt känner i olika situationer. Något jag iofs har gjort mycket, men det känns som det på senare tid mest har blivit inlägg om hur ledsen och nere jag är. Det är inte något jag vill vara utåt, även om det känns skönt många ggr att skriva och prata av sig om saker som tynger en. Men förutom det, VAD ger det egentligen? VEM vill läsa om hur dåligt en person mår? Skulle du vilja bli tillsammans med en människa som hela tiden skriver om hur kasst han/hon mår? Skulle du vid första intrycket tycka att det måste vara en rolig person att umgås med? I helvete heller! Så vad är meningen med att ventilera sig offentligt och skriva om saker som gör en deprimerad och ledsen? Sympati? Medkänsla? Medömkan? Jag har faktiskt inte en aning när jag tänker efter. Jag antar att det inte finns en mening, mer än att det känns skönt att få ur sig känslor istället för att stänga dem inne. Men varför offentligt? Det måste finnas en mening, varför inte hålla sig till en privat "dagbok" annars? Borde vara någon sorts respons man är ute efter trots allt, varför skulle blogga vara så stort idag annars? Frågan jag ställt mig den senaste tiden är vad det egentligen ÄR för respons man är ute efter och framförallt vad är det för respons man faktiskt FÅR? Tröst och hopp kommer upp i huvudet varje gång. Tröst och hopp är något alla behöver. Alltså finns det en mening med att tycka synd om sig själv offentligt, att öppna upp sig. Människor behöver medömkan, kärlek och folk som bryr sig om en! Frågan är när det går över gränsen till patetisk. När bloggen slår tillbaka mot sig själv. När ska man egentligen hålla käften?

Det är nu man ska komma med en sån där klatchig slutsats, men det enda jag kan tänka på är när börjar din blogg slå tillbaka mot dig själv? Is it an evil thing after all?